Hans guldbruna hår, mörka ögon och underbara leende bar det första jag såg efter mitt eviga swipande på telefonen. Sökandes efter den där drömpersonen man så många gånger har skapat i sina egna tankar, och helt plötsligt så fanns han där. Mitt framför mig, leendes mot mig med sin skarpa blick och swiapen till höger var en stor självklarhet. Nervositeten som for genom hela min kropp när "it´s a match" dök upp på skärmen. Jag skrev ett simpelt "hej" och kastade telefonen på sängen väntandes på svar men inget kom. Inte ett enda tecken av intresse på hans sida som jag var av honom, min egna dröm i mina egna tankar.

Minuter förvandlades till timmar när det helt plötsligt dök upp ett "du har fått ett nytt meddelande" på skärmen och det var från han med de underbart vackra leendet. Ett enkelt "tja" som fick min kropp att pirra till av nervositet när jag fortsatte skriva och nu var han snabbare. Vi skrev i timmar som blev till dagar och jag kände honom nu, han med de magiska ögonen. Vi bestämde en träff på ett enkelt litet kafé i stan men han kom aldrig. Jag skrev men inget svar dök upp först efter flera minuters väntan. "Förlåt men något har kommit i vägen skulle vi kunna ta det i morgon istället fast hemma hos mig?". Jag var kär, jag gillade honom så jag skrev ett enkelt "det blir bra" och fick hans adress gensvar.

Jag var nervös, hela jag ville bara springa härifrån när ringklockan från hans dörr ekade genom hela trapphuset. En skarp nyfiken blick som tillhörde det underbara leendet och det guld färgade håret som öppnade lägenhetsdörren. Vi började kolla en film, snacka lite, liggandes i hans säng med popcorn skålen ställd på nattduksbordet. Sen var det som om allt gick i slow motion och hans läppar var helt plötsligt pressade mot mina.

Allt blev suddigt, som en svart dimma som hade svepts över mig och jag satt där mitt i natten på gatan med mascaran rinnandes längst med mina kinder. Och de där mörka ögonen, underbara leende och guldiga hår tillhörde en person med ett monster på insidan. Jag kände ju honom, vi hade ju pratat genom telefonen i dagar men nu satt jag här. Mitt på trottoaren förkrossad med ångesten som flätade sig allt djupare och djupare in i min kropp.

"Vi må ha pratat, han må ha varit trevlig men sanningen är den att vi kan aldrig lära känna någon genom ett par ord och fina bilder. Handlingarna en person gör säger mer än tusen ord, vad man än tycker och tänker kommer vi annars sitta där gråtandes för fel person för vi gillade den för våra tankar sa så. Det var den individen vi så många gånger har drömt om, natt som dag utan tanken på monstret som luras där under förklädnaden för att förstöra för sin egna vinning".