Jag kommer inte härifrån;
det är här livet tar slut.
Här är jag fången
och jag kan dagarna utantill, alla känslor, ALLT är sig likt.
Jag kan alla reaktioner, de är hela tiden samma, hela tiden samma.
Det är svårt att berätta om,
men jag har blivit friskare.
Ja - mitt i det sjuka har jag gått och blivit frisk, iaf frisk med modifikation.
Alla hopp är dödade för länge sen, brutalt mördade.
Min så många gånger stora förtvivlan är vårdslöst nertrampad, hånskrattad, förnedrad, ironiserad, nonchalerad.
Det har tagit sådan tid att lära sig;
om vad hel är..
Det har tagit sådan tid att acceptera. Att kunna se skillnader. Att inse. Att förstå.
Jag kommer inte hinna läka allt.
Jag har gråtit, vissnat, bleknat,
insjuknat av och i denna kärlekslösa värld.
Så många gånger jag dött av smärtor,
lika många gånger har jag återupplivat mig själv.
Jag är här,
och ser livet brinna upp.
Jag vet att livet pågår därute.
Jag är inte med.
Medvetnare än någonsin - är jag inte med.
Det är nu jag vill gå och aldrig se mig om, bara gå.
Det är också nu jag samtidigt inser att jag inte kommer härifrån.
Det är svårt att hålla sig frisk i något mycket sjukt.
Det är därför det gör så ont det här, att berätta om.