Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Syrad aska

Ja, jag åker tunnelbana. Sitter och noterar, helt stilla med händerna löst liggande, kupade på låren. Reflekterar och jo - trots den historiska tropiska sommaren (planeten är naturligtvis förgiftad och sjuk) – tänker. Ingen vet vad jag gör, tanken är fri, den löper fritt i ett nickelspår och bakom mina solglasögon (asch, behåller dem på under resan, det är lika bra) kan jag va´ mig själv, titta tuttar. Jo, alltså.

Trettioåringarna… De verkar så mitt i. Lite väl medvetna om sina muskler, lena lår och tatueringar. Ja, naturligtvis tittar jag mycket noga på tatueringarna: jag måste ju försöka tolka symbolerna och läsa de utrikiska poemen. Är nutida trettioåringarna helt borta i skallen då det gäller politik? Har de svalt kapitalismens vision om konsumtion punkt och absolut slut och övervinster och omättlig bekvämlighet till en mycket liten bråkdel av planetens befolkning? Har de inte haft en chans till annat? Med all rasande proganda, alla grälla bilder och flimrande besked, all jävla retorik om valfrihet – vet de att det sistnämnda betyder nedmontering av samhälle och avgnagd välfärd? Nej, jag vill inte vara en jävla gubbe och fråga om de har någon arbetsmoral, eller om de bara glider in och ut eller undan lite som de passar just var och en av dem, och strunta i att torka bord och lyfta upp stolar för att städaren ska slippa. När jag var tjugo lyssnade jag självklart på de mer erfarna arbetskamraternas prat om fack och skyddsombud och jag såg vad de gjorde för att göra efter (behövde jag ta en stor stark med dem efter jobbet så gjorde jag det, det var bara att göra). Jag klippte bort företagsloggan från nya tröjor och besökte bara McDonalds på fyllan efter midnatt för att drälla med pommes frites och aldrig, nej, fan, städa efter mig. Jag sörjde barndomens plötsliga frånfälle, naturligtvis undrande varifrån livet kom, plötsligt här. Saknade verktyg för reflektion, led brist på tillräckliga ord och erfarenheter.

Nå, det var trettio vi skulle prata om. Vid trettio var jag också utanför, som nu. Utanför rut och rot och köksöar, som ju inte fanns då, men ändå självklart fanns. Utanför också mig. Försökte överleva, kämpade som ett djur för att komma upp ur ett halt hål och ja, småningom också till mig, vilket jag inte visste annat än möjligen som en pust, en vink i dimman. Det är annat nu: nu, vid femtio, är jag i mitt, om än inte i att renovera om egna badrummet eller hålla rådjuren borta från den närproducerade rucoolan och bebistomaterna. Jag är i mig, med mitt. Det är inte så förbannat illa. Jag är i en förtvivlad, skräckinjagande och hoppfull ensamhet, och börjar antytt hitta mitt hägn, skissartat. Som liiiiite skydd och tröst, tänker jag, inför nästa fas: sjukdom, åldrande och död.

Ja, nutida trettioåringarna… paren: kvinnorna strålar av vitalitet och nyansrikedom, medan männen som promenerar intill, ja, faktiskt i skuggan, jag tycker det, ter sig mer som gnälliga pappdockor. Nej, de nutida skäggen hjälper inte. Ända sedan jag själv var runt trettio har jag undrat vad de, kvinnorna, ser hos sina hoppande valpar till män, men då och då tycks de, kvinnorna, ändå tindra i sin iver efter kontakt med den undanglidande personen mittemot. Och, ja, det måste man beundra dem för. Det är tappert.

Efter jag klivit av tunnelbanan och lämnat station, gått ett kvarter, vikit om ett hörn, ser jag ett par. De är, skulle jag tro, trettiofem, och ser ut att träna och undvika kött alla veckans dagar, äta bärsmoothies till frukost. Säkert knullar de mekaniskt, kämpar på. Men det ser trots allt rätt fint och eftersträvansvärt ut där de, sida vid sida, promenerar gatan fram. Plötsligt får kvinnan något stelt över sig, lämnar mannen. Hon ökar helt enkelt takten och går ifrån honom. Han tvärnitar, verkar häpen, slår i en hjälplös gest ut med armarna, vagt gnyende. Stagar upp sig och tar i: ryter till och, ja, springer ikapp sin kvinna. Hennes röst är utan sväng och blomsterord och smyckade meningar, mycket få och säkert effektiva. De stöts fram. Mannen verkar inte kunna säga någonting. Han har väl inte ord så det räcker och inte heller kontakt med ett känsloliv som skulle kunna blåsa liv i de rudimentära fraser han ju ändå måtte ha, grabben. Rimligen, och med all rätt, kommer kvinnan vara den som tar initiativ till att avsluta relationen. Kanske redan ikväll, med rosé. Först runt femtio börjar männen komma ikapp, se på mig skillnad som på natt och dag tra-di-dum.




Fri vers av Per Teofilusson
Läst 242 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2018-07-19 11:23



Bookmark and Share


  Lottie Ålhed VIP
Allvar och humor hand i hand Det är inte bara synd om människorna utan även dessa ordlösa män. Kanske är det inte Mona Lisas leende som är gåtfullt utan pappfigurernas tystnad Skämt åsido är du en mycket bra författare! ?? Applåd
2018-07-20

  Per Teofilusson
Så blev jag till slut det jag ägnat ett liv åt att undvika: sedd efter prestation. Nej, skämt å sido: det slags mätbart görande för andras bedömning håller jag mig gärna till. Jag skäms ju ändå för min person, liksom i förebyggande syfte om inte annat.
2018-07-19

  Viksten
En författare värd att lägga på minnet
2018-07-19
  > Nästa text
< Föregående

Per Teofilusson
Per Teofilusson