... och man ej
riktigt vet vad
som ska till
för att det ska
kunna bli
bli som man vill
Då kan det kännas
rätt svårt
att ensam där
i stiltjen tvingas stå
Ty emedan
tiden för en själv
synes ha slutat
att för stunden
framåt gå
så rusar den
obevekligt på
i den verklighet
som utanför
ens egna lilla vrå
tickar vidare
sekund för sekund
minut för minut
allt emedan
man ej annat
göra kan
än att hjälplöst
se på
hur avståndet
emellan
den subjektiva
och
den objektiva
tidsrymden
ökar
i samma takt
som självkänslan
minskar
liksom tron på
att det kan bli
ett lyckligt slut ...
Men den tröst
jag känner inom mig
är vetskapen
och
insikten om
hur lite det egentligen behövs
för att återställa
såväl självkänslan
som tron på ett lyckligt slut
Ty när den dig
som är ämnad för mig
lägger din kind
intill min
vet jag inom hela mig
att så länge jag
får vara bara din
finns det ingenting
som kan
förhindra mig
ifrån att
förpassa otakten
till det som ej längre är
När jag sen ser på dig
och dina vackra ögon
speglar hur våra själar
sätter segel
för att med vår kärlek
till varandra som drivkraft
kunna mötas
i vårt gemensamma
inre och yttre
universum
Det universum
som för oss
för all framtid är
och så förblir
ej blott bara
i detta vårt
nuvarande liv
Det så innerligt
sinnligt underbara
utan även i
alla de efterföljande
som ännu inte är
men vilka kommer
att kunna komma bli
i oändlighetens
gränslösa
och
för oss
generösa
subjektiva tid