Du går för långt
Som föredöme det, tror jag faktiskt gå för långt ibland
Och förresten, hur ska jag bete mig?
Ska jag skaffa en mecenat, en skyddsperson?
Bli klängväxt, slingra mig och slicka barken, istället för att ta mig upp från marken med egen kraft?
Krypa som en kujon?
Nej tack
Skriva dyvåta hyllningsdikter till rika svin
Klä upp mig som en narr och söka audiens hos någon minister som nådigt överser med mina brister?
Nej tack
Odla kontakter, nöta mina knän och ständigt tänka på att le, åt rätt personer
Och armbåga mig fram till bättre positioner och bli ett vördat fä bland andra fän?
Nej tack
Eller betala till förlaget för att få bli tryckt?
Fila i evighet på någon sonett som ger odödlighet istället för att skriva hundra till?
Bli påve bland de bleka halvpoeterna som häckar på caféerna, esteter och impotenta kritiker?
Nej tack
Så fort man ser en tidning fråga sig med hopp och ängslan, står det något om mig?
Nej tack
Att aldrig våga det man vill, för man vet inte om andra vill det, att ständigt undra, hur man ska få till det
Beräkna, grubbla, ängslas och planera
Och gradvis, mögla fast, i ett system, där inget levande, kan andas mera
Göra visiter, hällre än poem
Nej tack
Nej tack
Nej tack
Men att en gång få säga ärligt, det var hit jag nådde, inte en strof, inte en versrad, jag förrådde
Om också lyckan blundade ibland, för jag har aldrig sökt att sträva högre än dit jag kan nå på egen hand
Då säger vännen De Bree:
Men låt gå för det då, men varför måste du slåss på egen hand mot alla som du känner?
Vi då, som tycker om dig, tänk på oss!
TACK!
Jag har sett er le mot era vänner med mun som liknade arslet på en höna, och hånle när dom vänder ryggen till
Jag ser det sanna, hällre än det sköna!
Och så fort någon slutar hälsa på mig, ropar jag glad
Se där!
En ovän till!