Jag trodde jag var instängd
Att dörren var låst
Att väggarna var betong och fönstren av skottsäkert glas.

Jag trodde jag var fast. Trodde syret höll på att ta slut. Vattnet rann fortfarande men jag tyckte nog det sinade.

Ljuden utifrån var obehagliga. Skrapanden. Raspiga andetag. Tänder mot glas, naglar i ögon. De grät skratt nedanför fönstrena, och tog jag mod till mig att se ner var de redan borta. Om de syntes så var det bara i perferin strax innan jag skulle sova, en skugga på ett fönster, ett ansikte bredvid mitt i spegeln.

Jag trodde jag var fast, och natten blev en vecka som blev ett år som blev en del av ett liv. Du frågade varför jag aldrig hängde med ut och jag ville förklara om dörren, om ljuden, om ansiktena och allt annat.

Jag ville förklara, men så slängde du upp ett fönster, sparkade upp min dörr. Fyllde upp rummet med nytt syre, nytt ljus och med det kom alla färger tillbaka. Ansiktena fladdrade iväg mot de skugger som fanns kvar, skräckslagna och patetiska. En del av mig tyckte trots allt lite synd om dom.