När solen står som högst, när allt är nästan perfekt
vart håller tanken fast
Med solblekt svall, som guld i vinden
jag går sönder, snälla ta slut
Någon så mycket större, sätt stjärnorna i skam
fastbränd bakom ögonlock, det bränner
Var ord likt sammet, omfamnar min trumhinna
hela jag brinner, uppgivet kapitulera inför elden
Förstumande rörelse i festival strålkastare, förankrad i närhetens värme
rädda mig från mig själv, slå ifrån

Ensam på en pidestal jag egoistiskt byggt upp, din är den enda platsen.
Jag ber, förlåt.