Hon hade god lust att vara brutalt ärlig.
men vem gagnade det?

Hon ville gärna visa honom smärtan
han åsamkat henne

men

Hon hade gjort ett medvetet val när
hon valde honom

Han bad henne att inte ge upp
att hoppas

Fan, om hon bara hade kunnat ge upp
och sluta hoppas

Hon fick alldeles för lite
i förhållande till allt hon gav

Hon mådde bättre utan
åtminstone ett tag

Det var klokast att sluta vara mikroskopiskt sann
det var inte smart att avslöja allt

men det var hennes enda chans
ärlighet

Ingen skulle någonsin kunna beskylla henne för
falskhet,
om nu det var så viktigt

hon ville visa att hon var
sann
framförallt för honom

Det är klart att hon skrämde skiten ur honom

Komma där och knacka hål på,
långsamt och omsorgsfullt,
under decennier,
uppbyggda murar

Vem tror hon att hon är?

Det är klart att med så mycket
ömhet och förståelse
som hon gav villkorslöst, åtminstone så var det vad hon ville tro,
rasade en del murar snabbt

Men från det, till att tro att tilliten
genast skulle finnas

och det var ju klokt resonerat
för hon hade ju förmågan, det visste hon
att nå in
sätta fingret på det mest känsliga
och vem vet om hon sen skulle stanna kvar?

Hon såg det nästan som en av sina livsuppgifter
att öppna upp
fast det var tydligen alltid så att någon annan
skulle skörda frukten,
eller inte

Stängdes hon ute
blev hon djupt sårad
Då gick något väsentligt förlorat
hon blev kall
och sen var det som att det blev
försent

Då blev hon sittandes
förbannade sig själv för att ha
grävt ännu en gång i någon annan
än sig själv