... i konventionell mening
om än jag när
en fast övertygelse om
att vi behöver någonting
gemensamt att tala om
för att kunna leva
som de individuella personligheter
vi alla, var och en trots allt
i grunden är
men likväl
ack så beroende av
att utan orimliga
tvång och krav
kort och gott
i såväl
stort som smått
kunna känna
att det ej finns någonting
vi ej klara av
så länge vi som individer
vårt enskilda ansvar tar
för att vi tillsammans
i samverkan
ser till att vi når
de väsentliga mål
vilka utgör grunden
för att vi alla, var och en
överhuvudtaget har
en framtid kvar
att hoppas på
En framtid
där våra
gemensamma ansträngningar
skyddar oss alla
som individer
mot att förfalla
till kortsiktigt tänkande
och därtill hörande
politiskt godtyckliga svängningar
vilket underminerar
vår möjligheter till
att uppnå det vi
allra mest i våra liv
önskar och vill
- Att få finnas till
och känna inklusion
samtidigt som vi
fortjämt kan
känna acceptans
och bekräftelse
för vår unika
personlighet
och
indviduella frihet
Frihet att få
tro på vad vi vill
utan restriktioner
typ
institutionellt
utformade
obligationer
i form av
orimliga
tvång och krav
vilka
på grund av
misstolkade
konventioner
kan komma att
bli
den fria viljans grav
Men det finns någonting
inom mig
som får mig att tro
Tro på
såväl
individens vilja
och strävan mot det goda
som
på livets makt och gåva
att verkligen vilja oss väl
Men jag tror även på
den kraft
vilken reglerar
de positiva och negativa
energiflöden
vilka tillsammans
i samverkande balans
utgör grunden för allt
liv och icke-liv
i det universum
vi alla lever i
Den kraft vars balans
regleras genom
den enda lagen
och lagen om tre
Om denna min tro
och fasta övertygelse
kan betraktas
som en religion i sig
ja, då är det väl detta
som utgör grunden
för det religiösa
som kan finnas i mig
Det jag själv bekänner
helt och fullt att jag är
och som ej motsäger
allt det jag skriftat här
är att jag är
en tvättäkta solitaire
med allt vad det nu
innebär ...
____________________________
Publicerad här tidigare i juni 2012