Ikväll är en sådan kväll då mamma inte knackar. Ibland struntar hon i det. Hon vet inte vad som händer när hon öppnar dörren på glänt och sticker in huvudet utan minsta förvarning. När mammas ena fot kliver över tröskeln och landar på golvet gnisslar det till i Mias kropp, hon drar efter andan och låter nästan undslippa ett gällt ljud. Men Mia måste hålla tyst. Ett skrik eller ett kippande efter luft skulle få mamma att skynda genom rummet fram till sängen där Mia sitter uppkrupen, fråga hur är det fatt, röra vid hennes axel, kanske stryka hennes hår.

”Läser du?” frågar mamma Mia som håller i en tjock bok med båda händerna. Mia ruskar på huvudet och mamma ler, som om Mia försöker vara lustig. Mia nickar i stället. ”Jaa, gå”, viskar hon, väser nästan, håller andan. Mamma frågar: ”Är den spännande?” med huvudet på sned. Hon tror att boken inte går att lägga ifrån sig, att det är den som måste öppnas snarast, fortsätta läsas, inte mamma som måste gå genast. Det finns ingen anledning att bli vettskrämd när mamma gläntar på dörren så där. Men Mias rum är en snårig skog. Barrträden har vuxit sig höga och bärbuskarna vilda och mamma river vårdslöst ner dem. Mammas hemstickade raggsockor är storstövlar och de små små djuren som lever på golvet bland rötter och lingonris krossas obarmhärtigt av hennes tunga steg.

”Du har den snällaste mamman”, säger Mille ibland och då säger Mia ”jag vet”. Och hon vet hon vet hon vet. Det går inte att argumentera emot och Milles mamma är faktiskt inte särskilt snäll, jämförelsevis. Hon är inte så närvarande, som Mias mamma säger lite för ofta och som betyder att hon jobbar mycket och är trött när hon inte jobbar. Mille bor i ett hus med två föräldrar som båda jobbar mycket. Mille är hellre hos Mia för att hennes lägenhet är mindre och mysigare, Mias mamma oftare är hemma, och så är mamman ju så väldigt snäll. Ordet är ett konstaterande, ett faktum. Antingen är en snäll eller inte.

Mia är inte snäll och hon vet om det. Det vore bra om hon kunde vara snäll mot mamma, men det finns varken ork eller utrymme och hon har gett upp för länge sedan. I stället anstränger hon sig för att inte vara dum. Hon anstränger sig så hon nästan skakar.

Mamma frågar: ”Ska du inte släcka?” och ler igen när Mia spänt håller i boken.

Fladdermössen piper och gnyr i hörnen intill taket, de flaxar strax ovanför garderoberna. Mia nickar igen som svar och drar upp knäna till hakan. Det är ett under att mamma inte snubblar på stenarna på marken vid hennes fötter, att inte skogsträdens rötter slingrar sig runt benen och skjutsar henne ut ur rummet eller drar henne ner i sina underjordiska hålor.

Det finns ingen specifik orsak, som går att förklara, till att Mia måste krypa ihop i hörnet av sängen med armarna runt lår och vader och boken hårt tryckt mot smalbenen. Det finns ingen anledning att gömma boken eller sig. Men mamma är så väldigt närvarande och Mia vet inget annat än att om mamma tar ett steg till känner hon hennes händer runt sina handleder, känner hon att hon fångas och fängslas och stryps. Hon vet inget annat än att hon vill skrika kom inte närmare! Stopp stopp stopp! Släpp handtaget, stäng, kom–inte–in–genom–dörren!

Mias mamma är en sådan förälder som tar med på utflykt, och som hyr videofilmer på vägen hem från jobbet på fredagar – nästan alltid filmer med skådisar hon vet att Mia och Mille gillar. Det är självklart för mamma att krama om Mille varje gång hen kommer och hälsar på. Mille sa en gång att hen tycker mer om Mias mamma än sin egen. Mia blev alldeles tyst och förmodligen tror Mille att hon blev ledsen eller svartsjuk, att hon vill ha sin snälla mamma för sig själv. Det gör inget om Mille tror det. Det spelar ingen roll så länge Mia inte behöver försöka förklara något som inte går att förstå.

”När jag läste för dig när du var liten ville du inte heller sluta. Jag var fick lov att läsa tills du somnade på min arm.” Mamma saknar det, det hörs på rösten. Att ligga tillsammans i Mias säng och läsa Maria Gripe. Mia vill sakna det. Vill vilja be mamma krypa ner i hennes säng, läsa tillsammans i hennes bok. Var Mia snällare när hon var liten? Var det mindre ansträngande att inte vara dum? Tanken på hur mycket det skulle betyda för mamma får Mias käkar att knaka. Hon håller andan och drar knäna ända upp till munnen, mot läpparna. Trycker ihop de tre kroppsdelarna – knä, knä, mun – för att hålla sig tyst tyst tyst. Tänderna biter ihop om huden på ena knät. Hårt och lättare och hårt igen. Tuggar lite. Det blir avtryck, ett djurbett, ett hugg från en brunbjörn, en tiger eller en orm. Det blir märken och Mia ser hur spåret från den sneda tanden på nedre tandraden skiljer sig från de andra, bryter mönstret. Hon känner på de små groparna i huden med tungspetsen. Försöker räkna dem – hur många tänder gjorde egentligen märken i huden? Hur många nådde knät och bet hårt nog?

Mia fokuserar på knät och huden så länge hon kan. Försöker fokusera på vad som helst förutom mamma i dörröppningen. Men luften är tryckande kvav och Mia känner mammas andning som om hon hade munnen mot Mias öra, eller som om hon andades luften precis framför Mias mun, den som Mias lungor just skulle andas. Mia tänker på Mille i stället. Mille frågar ibland varför Mia inte gillar att vara hemma, du har ju en sån snäll mamma, men tjatar inte när Mia inte svarar. Låter Mia vara och de turas om att hälsa på varandra.

Mamma har fortfarande en fot på golvet. Hon ser inte nyckelpigan som landar på hennes socka eller snigeln som närmar sig utan säger: ”Läs i en kvart till, sen är det sova, okej?” Mammas kropp gör en antydan till att ta ett steg in i rummet, kanske för att stryka Mia över kinden, men hon verkar ändra sig och säger ”godnatt älskling” utan att lämna dörröppningen. Mia är evinnerligt tacksam, mammas mjuka händer orsakar nämligen revor i Mias hud. Så äntligen försvinner den inkräktande foten tillbaka över tröskeln, tar ett steg ut ur rummet, och mamma stänger försiktigt dörren. Helt utan anledning blir Mias kropp kallsvettig av mammas nästan men inte riktigt ljudlösa steg. Hon sitter blick stilla och tyst tills hon hört dem försvinna över golvet bort från dörren. Hon bankar en knytnäve på knäts tandmärken. Dum dum dum!

Det är inte alldeles sant att Mia inte tycker om att vara hemma. Hon tycker om sitt rum, bara helst ensam. Hon kan släppa in Mille men inte så gärna någon annan. Milles fötter trampar inte sönder, och hens andedräkt förgiftar inte skogen eller varelserna. Isbjörnarna och lodjuren smyger lugnt in under sängen, aktar sig och väntar tålmodigt utan protester när Mille är på besök. Gräset lägger sig platt och låter Mille promenera över. Spindlarna kryper försiktigt i hens hår och spinner ingen klibbig väv. Mille ser inte smådjuren, bärbuskarna eller ens de höga granarna men kanske känner hen ändå skogsluften i lungorna och mot kinden. Kanske är det också därför hen trivs hos Mia. Kanske handlar det inte bara om mammas snällhet.

När mamma kliver in i Mias skog vrålar gorillorna och de stora rovdjuren morrar. De vet att mammas steg sprider gift över lavar och vattendrag, gör att mossan lossnar från sina stenar och stammar. Ibland föreställer sig Mia att mamma går in i hennes rum när hon inte är hemma. Att hon står mitt i den knakande och susande skogen bland katter, ormar och all möjlig växtlighet. En gång kom Mia hem till en massaker, ett kalhygge. Mamma hade städat. Hon hade rensat golv, garderober och utrymmet under sängen. Bäckarna och dammarna hade förorenats, kring dem låg döende ekorrar och fågelungar. De få uråldriga träd som inte kapats vid foten stod svajande och blödde från öppna sår i barken som tigrarna försökte slicka rena. Mia skrek och skämdes enormt. Hennes misslyckande var makabert. Djuren förlät henne inte på flera veckor och Mia kan aldrig förlåta mamma som förtvivlat och uppgivet sa: ”Jag ville bara hjälpa till, du har ju så stökigt.” Mia smällde igen det öppna fönstret, vars inströmmande vårvinterluft kylt ner de levande varelser som var vana vid mer tropiska klimat till oacceptabla kroppstemperaturer. Mamma sa: ”Men du har det ju så varmt och instängt.” Sedan denna incident tar Mia sitt ansvar som skogsvaktare på än större allvar.

Om mamma bara kunde sätta sig på huk på marken bland jord och myllrande myror, se kattdjuren mjukt i ögonen och klia de mellanstora vargarna bakom öron och nacke. Förstå att nässlorna har en plats och ett naturligt hem hos Mia, men mamma har det inte. Akta så hon inte trampade ner hjortronen som växer på myren. Om hon kunde prata lite försiktigare, lugnare, kliva lite lättare, göra mindre oljud. Det är vårdslösheten som tjuter i Mia, som får djuren att gny och gnälla. Det är sättet att skövla med sina kantiga ord och rörelser.

När Mille frågar varför Mia inte vill vara hemma hos sig kniper Mia ihop läpparna. Det finns små små vindpustar, knappt hörbara ljud, nyanser i ljuset och antydningar i luften. Men det finns ingenting hemligt, ingenting ingen bör få veta.