Jarmo Gärs hade just simmat över älven, lugn och lagom varm till bortsidan. Julis sista strålar lekte vårdslöst mellan äntligen mer påtagliga moln. Mysteriet tog sig lösbar form, i takt med att längtan till erotik och förståelse börjat sitta så smått i samma båt. Visserligen hade Jarmo spelat skeptisk mot de icke fullt norrländska skvallertanterna inför sina kompanjoner. Ändå var han ensam framme vid fiendelägret nu. "Det blir en hård kväll" hade Ragnar Harr sagt. Den mer självtillitsfulle om än mindre erfarne Gärs tog kompanjonens prognos med en nypa salt. Inget i fallet var stenbelagt ännu. Vad visste man egentligen - såväl om den faktiska åskrisken som deras psykologiska utsatthet inför de konkurrerande kvinnorna i kriminalbevakningens fält???

Tältet som Jarmo tidigare hade föreställt sig reportrarna skulle bo i, eller på sin höjd en husbil, visade sig vara en helt nybyggd barack med många enskilda kontor i. Karolina Karp hade installerat sig på bortersta bottenvåningen, så det var bara att knacka på direkt. Hon släppte in fiskardeckaren som om det vore vilken hjärtlig intervju somhelst. Inga järtecken kunde skådas, varken under skrivbordet eller bakom självporträtten som Karolina hängt upp likt jakttroféer. Ett par fack i sin vattentäta ryggsäck hade Gärs fyllt med järpar gjorda av fiskfärs istället för kött. Vinbärsgelén i sin rosa variant hoppades han att fröken Karp skulle ha fixat fram, redo att svärtas ned med några noggrant valda björnbär.

Vad den manlige gästen näppeligen hade räknat med var dock att en av väninnorna dök upp, tydligen inbjuden till samma session. Det rörde sig om hon som målade akvareller, vid närmare namn Lizette Lax. Älvans drömska ögon och ändlösa hårsvall kom detektiven att alldeles glömma sitt uppdrag. Och hur hade Karolinas skarpa karaktär egentligen kunnat kännas så attraktiv helt nyss?! Nåväl, det var inte förrän Lizette Lax ventilerade sin tysta undran var Arvid Id höll hus, som Gärs hjärta hoppade på tvärs, inför stinget av svartsjuka. Jarmos kusin och kumpan Arvid var klart yngst i gänget, så givetvis ville fröken Lax investera sina penseldrag i Id hellre än i Gärs, som snart ändå skulle hamna i gubbarnas återvändsgränd.

Abrupt avbröts Jarmos dramatiska grunnande, av att någon störtade in på damernas kontor utan att knacka. Det visade sig genast vara Gerhard Gammelgädda som stod där, med hakan vid golvet. Medan han viftade med sitt metspö och försökte peka mot en speciell av alla tusen tallarna utanför fönstret, passade Karp på att plocka bort massa stinkande myggservetter som hade stoppats in lite här och var i Gerhards fågelskrämmande utstyrsel. Lizette Lax plockade fram sitt målarblock och blinkade leende åt Jarmo Gärs, som hann iaktta hela serier av groteska skisser innan hon hade fått fram en ren sida. Scenen fick sin upplösning genom att Gammelgädda flög ut ur baracken igen, rakt bort mot den relevanta fläcken i strandskogspartiet, med väninnorna hack i häl och Gärs själv på någorlunda hälsosam distans.