Läser en dikt som du skrev när du var sexton år.

Ett bön om beskydd. Ett rop på hjälp mitt i ett främmande hav.

Sträcker ut handen genom nästan trettio år. Viskar att det kommer att bli hemskt någon gång men för det mesta helt okej. Ibland helt fantastiskt. Och så tröstlöst som det är när du sluter ögonen och låter demonerna måla upp din framtid. Så hemskt ska det aldrig bli.

Ser dig en sen kväll i november.

Den där känslan av att sakta slockna, sakta suddas ut. Att du mals ner av en kraft som har oändligt tålamod. För dig själv rinner tiden ut snabbt. Du ser ut från ett förvuxet pojkrum mot en tom gångväg och en lekplats i mörker. Regnpölarna som blänker i asfalten. Musiken som lindrar men inte räcker ända fram. Du behöver ett vänligt ord, en uppskattande blick, en varm kropp mot din. Du behöver något som lyfter dig över den här förbannade, meningslösa platsen. Något vackert, bara en liten glimt av poesi. Du är förskansad bakom murar av självförakt och blyghet och du tänker att du aldrig kommer att våga dig ut från det här skalet. Du tänker att du kommer att få leva med det. Färdas med det. Du tänker att det kommer att skydda dig men för det mesta hindra dig att nå fram till andra människor. Du tänker att du blir en kall, hård jävel. Och det här du blir det.

Men herregud, vännen. Du är sexton år. Så mycket tid kvar att spela med.

Låt de inte stänga dörrarna och låsa in dig i en cell. Låt de inte pumpa dig full med lögner. Låt inte deras tvivel bli ditt. Håll dig ren och bygg dig stark i hemlighet. Vänta in dagen när de minst väntar sig det och blomma dem rakt upp i ansiktet. Blända dem med ditt ljus.

Spara ilskan till de som påstår sig se men inget förstår. Spara kärleken till dem som faktiskt ser.