Jag är oskyldig. Jag är utan skuld. Jag har aldrig begått några bankrån, grova narkotikabrott, folkmord, allvarligare miljöbrott eller sexuella övergrepp. Däremot har jag möjligen på andra sätt någonstans brutit många av de ibland snåriga och oöverskådligt detaljerade samhällskontrakt som samlats i Svea Rikas Lag. Men jag är Gud. Så jag förlåter mig. Men jag återkommer till det. Det jag nu måste berätta inträffade en gång i slutet av den svartvita tiden, den dystert rutiga tid som följde efter de två stora europeiska krigen och kulminerade samtidigt med färgteven och ungdomsrevolten. I alla fall några höjde då ribban för sina mänskliga rättigheter men ännu tänkte väldigt få på de andra djuren. Vid denna tid strövade jag genom skogarna på Ormingelandet med mina låtsaspolare George och Bob. Bob var inte alls som den där elaka demonen i Twin Peaks. Nej, nej! Även om han ibland kunde låta som en gammaltestamentlig predikant var han snarare en förkunnare av självklara sanningar i form av folkliga sånger. I alla fall blev de självklara i samma stund en hörde dem. Och sångerna var i själva verket folks gamla dängor från den där nordamerikanska kontinenten bortom västerhavet. Han hade en stämma som kunde vara antingen mild och varm eller cynisk bitter och klagande. Ibland både och. Inte helt olik ett samvete alltså. George å andra sidan var av en annan ull, han sjöng mest om gud som han menade fanns överallt; i London, i brallan och kanske framförallt i Indien. Skogarna på Ormingelandet var vidsträckta och begränsades bara av vandrarens fantasi. Som var obegränsad. Jag hade en del verkliga kompisar också men av dem har jag bara dimmiga minnen. George och Bob satt på min axel i form av en kråka och en duva och berättade för mig hur landet låg och hur jag borde förhålla mig till det. Katastrofen inleddes ryckvis. En dag stod en lyktstolpe i skogen. Det var inte någon förtrollad lamppost från Narnia utan bara en trist vägbelysning på en lång aluminiumstolpe som slutade däruppe med en menande sväng och spred ett elakt sken. Utsläppen av skräpljus ökade allteftersom och det blev allt svårare att se stjärnorna. Tillochmed på dagen. Vi hade övernattat under vingen. Efter några klunkar ljummen mellanöl och en dieselrostad kokkorv bröt vi lägerplatsen och rörde oss sakta ner mot centrum. Jag stannade till vid skogsbrynet, gäspade och tänkte efter några decennier. När jag försökte fokusera blev blicken otydlig, fläckar liknande encelliga organismer flöt omkring och pockade på existens. Trodde de kanske att jag var en del av evolutionen? Den lilla Konsumbaracken därnere på grusplanen blev suddig och otydlig, krängde liksom till i synfältet och började svälla. Över verksamhetsfältens lergropar där stora gula motorfordon morrade och glufsade materialiserades skuggor av enorma köplador. Det var den liberala ekonomins samhällskonstruktion som vecklade ut sina blåkopior över nejden, kläcktes som en dålig drake ur girighetens ägg och gjorde sig stor i det offentliga rummet. Det var som om den mörka kraften kommit till detta avlägsna hörn av Vintergatan. Orminge Centrum. Och samtidigt som vinden började blåsa snålt i det förödda mikroklimatet inspirerades en och annan poet till storsäljande klagovisor. I alla fall Bob. (George köpte en racerbil och en slottspark med en labyrint att leta efter gud i.) Fåglarna flaxade. Jag hostade i byggdammet, rökte en bucklig Prince och spottade i gruset. Jag vände min blick mot himlen, drog in lite snor och skickade iväg en lobba till. En sorg större än världen drog genom djupa vatten och jag rös till. Det var som att välja mellan verkligheten. Eller. Jag kastade mig ner på marken i förtvivlan och borrade naglarna djupt ner i jorden. Kände ett stort tryck över revbenen. Smärta överallt. Mörker. Bombplan och tandvärk. Död. Askans aska. Punkt. Paus. Inget. Som en papperslöst spädbarn tittar jag fram ur vecken av vakenheten. Tittar tillbaks. På mig själv. Överallt. När stenarna talar blir allt klart och uppenbart. Jag är alltså Gud! Eller Gud är Jag. Och jag är inte inte du. Och om vi alla är gud är ju religionen onödig. Vi tar makten och ger den vidare. Till gorillorna. Och sniglarna. Träd. Gräs. Och så vidare. Jag har sovit i hundra år. Jag är från en annan planet. Som liknade den här. På pricken. Nu skuttar rådjuren framför vägbyggets strålkastare. Nu är vi inte längre gud och makten fördelas efter nyliberala principer. Eller kanske snarare maktlösheten. I sprickdalarnas forna skogar bygger den koloniala projektentreprenören sju nya teve-serier och en länga med dokusåpor medan bostadsbristen ökar i takt med klassklyftorna. Alienationen tar ett jättekliv. En bön i Bagdad eller en bomb i Beirut hör inte hit. Är det synd om en hemlös katt? En tiggare? Om en självmordsbombare? I den stora verkligheten, utanför törnroshäcken hade den ständiga historiska processen pågått. Makt förhandlades och omfördelades, hela folk befriade sig och blev på nytt bakbundna av mäktiga sammanslutningar av rutinerade makthavare. Mot avgrunden, mot avgrunden sjöng de och uppmuntrade övertidsarbete och individuella löneavtal. Stora hjul rullade och krossade möss och människor i sin väg. Den väldiga krigsvagnen som drevs med marknadskrafter och fossila bränslen. Under dess framrullande hjul förslavades åter mänskligheten, ibland med subliminal betingning och löften, ibland med brutalitet och våld. Den expanderande ekonomin omfattade nu hela planeten och dess satelliter. Kort sagt, de hade stulit rummet. Det som vi befolkar och långsamt erövrat under århundraden av socialt trevande och tillitsbyggande. Plötsligt är allt mycket senare. Aftonsolen ger sitt försonande ljus ur den djupa himlen och i parkerna skimrar hundbajstornen dunkelt. De liknar små skalbaggsutopier. Landet har blivit större. Nedmonteringen av välfärden lämnar hål i folkhemmet. Kan vi fortfarande byta minnen med varandra? Diesel och vedrök. Prince och vattenchoklad. När blev naturen onödig och störande? Eller gisslan hos dyra ekoproducenter och researrangörer? När vi lämnat ifrån oss makten bestämmer någon annan åt oss. Vi får döda skogar dom får guld. Är det västerländska civilisationsprojektet ett försök till tvärnit i evigheten? Eller bara historiens dåligaste idé? Finns det fortfarande idéer? Dags att ta nya tag! Vi behöver inte de rika! Stoppa mördarsniglarna! Ingen människa är illegal! Gratis muséer! Kärlek är nyttigt! Kom som du är!