Du är poesi som rinner genom ådrorna
Ett skyfall över taket
Smattrar likt vapnet i en gränd där någon skjuts ner

(Döden omfamnar allt det som är vackert för då kan ingen stjäla det)

Jag övervintrar i min egen hjärna
Och låter tankarna skyddas
Borta är minnena av något jag glömt
Något som jag borde komma ihåg

(Kanske regnet som slår mot fönsterbrädan kan ge föda åt mitt längtande hjärta)

Du är minnen som pulserar i min ven
Ett avtryck i sanden
Grusas sönder likt drömmarna jag hade som barn, som aldrig slog in