Nu är den åter lokaliserad!

Kan inte riktigt komma ihåg att den så tydligt gjort sig så påmind sedan jag, mitt bland barndomsvänner så som Anita, Annette, Carl, Göran på de mest misslyckade sätt experimenterade kring förverkligandet av en trippel salkow på dammen hemmavid i mina vita fina skridskor under andra hälften av 70-talet.
Ja, svanskotan alltså...lokaliserad!

Kan meddela att sommarens gräsmattor har stora likheter med min barndoms skridskoisar - hårda, oresonliga och med en förkärlek till att med kraft stämma träff med nämnda kota medan resten av kroppen viljelöst passivt slött hänger med som eftertrycklig barlast ner på backen/isen.

Skyllde först på att jag lite dumt valde att sitta på hård bänk under broderns födelsedagskalas.
Tänkte att det snart skulle ge sig.

Men, kothelvetet fortsatte att göra sig påmint i ett lågfrekvent molande ont.
Hela natten på jobbet.
Gjorde ont då jag satt,
då jag stod,
då jag gick...
Att sitta hårt kunde bli så galet?!?

Sov några timmar, packade ihop min gästsäng hos Vännerna, tog spårvagn, buss och apostlahästar från Torget utanför till Sjukhuset. Hela tiden med denna molande svans...

Tog mig en macka m kaffe, vandrade in på avd, hämtade faderskapet tillsammans med mor, medverkade i vårdplanering (??det kommer att bli bra!), vandrade iväg igen, körde hemåt - svansens beteende konstant.

Kommer hem och fixar lite mat tillsammans med mor och då jag går omkring där med min molande svans kommer jag på vad det var som hänt...

??

Ett dygn tidigare hade jag ju, som jag tidigare omskrivit, varit hos min väna broder Och hans fromma sambo.
Under det att vi inväntade maten smet jag ut från köket till min sköne brorson som placerat sig bakom nät på sin studsmatta. Vi började kasta boll - han på studsmattan till mig på gräsmattan utanför och tvärtom.
En skön liten läderkula, som en liten handboll.
Låg enkelt och fint i handen.
Fick gott grepp och lite skön feeling trots att något som helst handbollsspel ligger åtminstone 35 år tillbaka i tiden.

Unge mannen utmanade lite. Kastade högt.
Jag gjorde ett graciöst antilopliknande utfall. Tog bollen i en läckert nöjd enhandsfattning och tog åter mark.
Och där, just där, kom verkligheten ikapp.
Min antilopkropp förvandlades genast till ett kylskåpsliknande föremål på två stapplande trinda ben. Ben som inte fann balans och lät kylskåpskroppen tumla baklänges och slutligen hårt landa på nämna utskott - svanskotan.

Jag var snabbt på fötter och vägrade känna någon som helst smärta och alltså gjorde jag inte det...då! Fick dock lite torrt gräs högt upp på ryggen kunde bror min senare konstatera.

Ja, misslyckanden har ibland rätt lika orsaker i barndom och i medelåldersdom - övermod!
Meeen, under bråkdelen av en sekund fick jag känna den euforiska känslan av att kroppen kom ihåg hur en boll ska behandlas där uppe i luften.
Vad är väl en öm svanskota mot det...!?!