Jag älskar dig

men du älskar inte MIG 

fast du säger det ibland

men det hörs på din röst

dina ord, sättet du säger det på

då du säger, att du ÄLSKAR mig,

älskar MIG...

dessa ord som en gång

betydde allt

är nu lika med noll,

noll och ingenting

och min känsla är sorg

ty kärleken bor inte längre

där uti dina ögon, uti dina vackra blå

iallafall inte då du ser på mig

verkligen ser på MIG

vilket ju inte är så ofta numera

för din blick irrar sig gärna bort

bort någon annanstans, till en plats

bortom MIG, drömmande

bortom oss, bort från mig

och det gör så ont

så ont i själ och hjärta

att smekas av händer

som inte längre bär

kärlekens varma ömhet

men kanske

var det inte menat mer

inte alls mer än så här,

fast det ju var så mycket VI

i stort och i smått, i allt

förr innan... nej, jag minns inte vad

men kan hända detta är slutet

det bittra, svåra

det ofrånkomliga slutet

då allting faller

på plats 

och jag försöker förstå

att du inte längre är

MIN att älska, 

emedan du låter

vackra minnen ifrån förr

spela vår melodi, så nära 

fortfarande så intimt

just bara för att 

du kan...

(Men jag vet ju

att du egentligen inte vill

göra mig illa

så snälla, låt mig bara gå)