Farfar varför är gräs grönt? frågade Emil, som är ett av mina barnbarn. Ord som fotosyntes och klorofyll dök upp inom mig, men det var ju inget svar på hans fråga. Skall jag vara riktigt ärlig så har jag inget bra svar, jag vet helt enkelt inte, , svarade jag.
Men farfar blommorna får ha vilken färg som de vill, jag skulle tycka det var fint med blått gräs. För allt är ju nästan bara grönt. Skogen, alla andra träd och mossorna förutom det vi har i adventsstaken förstås. Gräs det är bara grönt förutom på hösten då de sover, då blir det liksom lite gult, men det tycker inte jag räknas, avrundade Emil.
Om jag skall vara riktigt ärlig Emil så har jag aldrig tänkt på det förut, jag har bara accepterat att gräs är grönt. Ja men du måste hålla med om att det vore fint om det exempelvis var blått, sa Emil.
En annan sak då farfar, tror du att det gör ont i maskarna när vi sätter dom på kroken? de skriker i alla fall inte.
Åter stod jag där svarslös till den lilla parvelns fråga.
Inom mig så kände jag någon sorts glädje välla upp följt av en massa frågetecken. Är det så att det där med att bli vuxen bara lär oss att inte ställa en massa frågor utan vi lär oss att acceptera.
Tänk om man kunde skydda barn från att bli vuxna. Låta deras frågor ligga öppna och kanske någonstans finna ett svar.
Den här dagen struntade vi att sätta på några maskar på krokarna utan vi använde gammalt bröd.

Undrar om han kommer att fråga om hur fiskarna mår när de fastnar på kroken.