Du kan väl berätta något fint för mig,

sa jag till mig själv medan jag strök 

vindens efterlängtade svalka.

Jag kan väl få höra om den där gången

när du trodde att lyckan hittat hela dig.

Jag sträcker ut mig längs klippans hårdhet 

och väntar på ljuva ord.

Solen värmer plötsligt lagom och det 

lockar fram en känsla från förut.

Du låter mig vänta och jag fäster min blick 

i solnedgången.

Jag är tyst och vilsen men det har inte alltid 

varit så för jag hittade ett nytt språk, innan.

Du börjar plötsligt inse att orden du vill säga

inte har någon hamn och då känner jag att 

jag betalat så mycket tid i onödan.

Jag försöker förklara det för dig och mig 

medan jag andas så lugnt jag kan.

Ingen av oss, varken du eller jag låter som 

den gången när livets steg var som en mjuk 

duns som tog emot alla ord som bodde

innanför läpparna. 

De rör sig nu tyst i alla trakter förutom när 

de försöker förstå. Då finns inga regler längs 

talet och missljuden som guppar iväg över

den infekterade havsytan. 

Då spricker falsetten så tydligt och du vet vad 

jag menar när jag låter mina öron bli döva.

Vi samarbetar inte längre, du och jag, vi är bara 

ett för oss själva och när jag tydligt minns det 

så förstår jag varför du är tyst. 

Så jag stryker över vår förlust och sjunker 

ner inför alla sanningar som fått sitt vilorum 

uppgraderat med nya insikter. 

Jag ber dig inte längre om att berätta om den 

där gången när lyckan hittade hela dig. 

Den är ett minne som när tiden fått gå flera

steg kan bli gåvan man tänker på som en

bitterljuv stund man inte lyckades med fast

den var bland det finaste man haft. 

Jag tar din hand, den är min för jag vet inte

längre riktigt vart allt börjar och slutar. 

Jag är ett med mig själv och ett med dig

och platsen är trång. 

Jag är jag och jag är du i alla de här orden 

som klättrar på varandra. 

Det är allt.