Vi står med våra fallskärmar vid kanten av ett stort vatten. Kanten är av betong och bakom oss finns en skog. Tusentals koltraster sjunger i trädtopparna. Men kakafonin tystas ner till ett svagt sorl där vi står.

Det är som en pool där nere; med blått, genomskinligt vatten. Men poolen sträcker sig så långt ögat kan nå, till där vattenlinjen möter himlen.

Vi turas om att hoppa. Våra fallskärmar vecklas ut och precis innan vi når vattenytan förflyttas vi. Stannar i luften. Och försvinner.

Snart är vi tillbaka vid kanten.

För de andra har det bara gått ett ögonblick. Men den som har varit iväg har varit iväg länge. Kanske en evighet. Varje hopp är en resa där vi förflyttas till andra platser. Till andra tider. Vi ser på varandra i tyst samförstånd. Men vi kan inte berätta vad vi har varit med om.

På våra näthinnor finns bortgångna nära och kära till vilka vi äntligen fick säga det där vi aldrig sa. Försvunna och återfunna vänner. Andra tider och platser som vi aldrig trodde att vi skulle få uppleva. Förlorade drömmar som blev verklighet.

Vår vän vill hoppa igen men vi känner på oss att han inte ska det. Vi förstår att det är sluthoppat nu. Men vår vän lyssnar inte på oss. Han vill så gärna träffa sin far igen. En sista gång. Han tar sin fallskärm och kastar sig ut över kanten.

Hans fallskärm vecklar inte ut sig. Vi ser honom falla mot vattnet. Fallet går allt långsammare, som i ultrarapid.

Nu äntligen slår han mot den blå vattenytan och bryter igenom den. Vi ser honom sjunka ända ner till botten. Han ligger där. Helt orörlig. Det går en stund. En ganska lång stund.

Sedan kommer varelser gående där nere på botten. De gör sig ingen brådska. De ser ut som oss. Bara utan kläder och med gälar. De lyfter upp vår vän och skjuter upp honom mot ytan igen. Mjukt och försiktigt. Han hör inte hemma där nere hos dem.

Nu ligger han och guppar. Med huvudet neråt.

Vi står stilla vid kanten och ser på vår vän.