Jag ligger här med huvudet mellan dina lår. Tungspetsen söker sig in mot fukten. Där nere har dina läppar redan omslutit mig.

Vi glömmer kriget därute. Vi glömmer alla våra döda. Vi glömmer att vi är på olika sidor.

Du är en fin dam som inte gör sånt här. För en timme sedan spottade du mig i ansiktet och sa att du hatade mig. Det gör det hela så mycket mer eggande, för både dig och mig.

Vi är djur, visst. Men det är också kärlek. Du öppnar upp för mig för en stund, du öppnar alla dina portar och fördämningar. Det är ett stort förtroende.

Jag tar ett fast tag om dina skinkor och slickar dig med tacksamhet. Jag tar in allt, hur du luktar och hur du känns. Min tunga är min sensor, min magiska stav, som avtäcker din kropps dolda landskap.

Och där nere tar du mig rytmiskt mot extasen, som jag med allt större möda försöker hålla tillbaka.

Det är med lättnad jag känner hur hela du spritter till och drar ihop dig. I nästa ögonblick exploderar jag i din mun.

Åh, min dam. Jag önskar så att vårt krig bestod av sådana explosioner.