Tårar som faller mot mina ihop krympta ben precis som det iskalla regnet som faller ner mot marken utanför vårt stora fönster. Varför satt jag här i mörkret? Gråtandes över någon som så länge har hemsökt mig och gett mig oändligt många sömnlösa nätter. Någon som fick mig vänta, vänta på något som aldrig skulle hända och jag visste det, men det var som att mitt hjärta inte trodde på det även fast mitt huvud visste sanningen. Men nu satt jag här, gråtandes på golvet med huvudet ner sjunket mellan knäna stirrandes ut mot det iskalla regnet som föll längst med marken och gjorde ringar på sjön.

Solen sjunk ner över trädtopparna och det började bli mörkare men för mig hade det alltid varit ett stort mörker. Ett mörker som solens strålar aldrig skulle kunna bryta sig igenom hur starkt den än lös för just nu ville jag bara stanna här i mörkret. Gråta i ensamhet och släppa ut allt som jag så länge har hållit inom mig för det var så jag vill ha det, i alla fall för stunden. Men med att mörkret kom kunde jag se min spegelbild i det stora fönstret tydligare och tydligare och nu stirrade jag på mitt egna gråtande ansikte medan jag försökte torka bort alla tårar som runnit längst med mina ben. Små droppar som hade blivit till små pölar på vårt trägolv, små pölar som fick mig att börja tänka på vad jag egentligen grät för? Jag grät över någon som så många gånger hade fått mig att känna mig otillräcklig, känna mig som en docka man kunde ta fram när man hade lust och sedan slänga tillbaka i leksakslådan och ta fram en annan.

Att torka bort dem där tårarna på mina röda kinder och ställa mig upp och se ut en sista gång över sjön innan jag gick därifrån var för denna stunden det bästa jag hade gjort. Ställa mig upp för jag var värd mer än det där, var värd mer än dem känslor jag hade burit på.