Jag stirrar ut genom fönstret, varför känns allt så tomt?
Mina händer darrar och jag knyter nävarna så hårt att
de vitnar...

Grå himmel och trisst väder. En sorglig låt spelas
på datorn, tårarna bränner bakom ögonlocken.
Men jag varken kan eller vill gråta, trots att allt
bara känns jobbigt just nu...

Jag känner mig som en fågel med en bruten vinge,
jag kämpar för att flyga men kommer kraschande ner
på marken lika snabbt som jag kommer upp i luften...
Evigt dömd till att aldrig igen få känna friheten som
kommer av att segla genom luften.

Det regnar ute, jag vänder mig sakta om och går till
mitt rum. Rullgardinen är nerdragen och rummet är
mörkt, jag lägger mig på sängen och stirrar upp i taket.
När ska allt börja funka igen? När ska jag börja känna
mig som en människa igen. Nu känner jag mig som
en trasig leksak som kastats i soporna, helt värdelös...