En lång, het sommar tonar sakta ut. Jag har gått vilse i den här också. All tid; allt vi skulle se och allt vi skulle hinna. Så nära varandra vi skulle komma. Det försvann in i något annat.
Sommaren blir alltid något annat.
Nu kommer snart september, som jag förut så ofta längtat efter. Dess svalka och klara luft. Slutet på undantagstillståndet och återgången till rutinerna.
Men den här hösten är annorlunda. Det är som vi rusar in i en framtid som håller på att stänga till. Den kommer ju, vare sig vi vill eller inte, men vi ser den inte längre. Bara en sorts dystopia av hopplöshet, där människans stora drömmar har somnat in och det handlar om att rädda sig själv.
Känslan av att allt redan är för sent är mycket farligare än det som faktiskt sker.
Vi måste tro. Vi måste fortsätta tro när marken under våra fötter gungar. Omringade av eld, utan chans att fly. Måste vi fortsätta tro.
Om inte annat för barnens skull måste vi tro på att något formar sig bakom allt det där som skrämmer. Att det bakom klimatångest och murbyggande växer fram något nytt som vi aldrig sett förut. Något bra.
Att det blir något annat. Också den här gången.