Efter att ha prövat lyckan med många kvinnor började tomheten ta plats. Då hade jag aldrig tagit ordet bekräftelse i min mun. Men det var naturligtvis det som var drivkraften. Inte längtan och förmågan att ge och ta kärlek. Jag saknade mål och mening och resan blev allt. Destination var oklar och till slut var jag inte ens kapabel att resa själv. En dag stod hon där, en slump tänkte jag, men i detalj planerat visade det sig. Det spelar ingen roll, när det väl hänt så kändes det rätt.
Hon var tillsammans med min bästa kompis. Bra tyckte jag, för min kompis skull. Bra tyckte min kompis, men synd tyckte hon som ville ha mig. Hon visste vad hon ville och hon kom till mig. Hon var så vacker och så klok. Vi var båda trötta på korta relationer och vi sa unisont till varandra att vi ville ta nästa steg.
Vi blev ett par. Vi sökte ett mål, ett gemensamt mål som vi kunde styra mot. Vi hade kul och var tillsammans, jämt. Vi flyttade ihop och blev snabbt kompisar, för snabbt. Vi hoppade över förälskelsen och blev direkt bästisar. Tiden nöter och när fantasin tog slut och skratten glesnade så stod vi där, båda två, med en varsin före detta bästa vän. Då var det för sent att inleda förälskelsen. Vissa saker måste ske i given ordning, de kan inte repareras i efterhand. Men en gång älskade vi och det skapades liv.
Vi vaknade av att den kärlek som vi kvävt under så lång tid nu återuppstod. Men det var inte kärleken mellan vuxna. Det var den kravlösa kärleken från en förälder till ett obelastat och oskuldsfullt litet barn, en liten dotter. Ett leende, ett skratt, lite gråt, lite kräks och ett skrik fick oss att reagera och agera. Vi började leva. Vi kom inte varandra så mycket närmare, men vi hade något att samlas kring och att samtala om. Vi levde parallella liv tillsammans. Åren gick och vi strävade på med all kärlekskraft riktad mot den lilla människan.
Dottern började småskolan, fick kompisar och mer och mer ett eget liv. Vår lilla familj gick tillsammans hand i hand till småskolans föräldrafika. Där serverades kaffe och kärleksmums. Kärleksmumsen serverades med stolthet och iver av små lyckliga människor medan kaffet pliktskyldigt hälldes upp av klassföräldrarna. Dessa klassföräldrar som räknade ned tiden tills Den blomstertid nu kommer som var tecknet på att skolåret var till ända så att de kunde ställa sig sist i kön inför nästa läsårs val av klassföräldrar.
Vår blomstertid kom av sig och för oss var det andra tider som väntade. Vi började prata om ett uppbrott och vårt tidigare förutsägbara liv förändrades dramatiskt och blev nu något helt annat. Vi grät och vi skrek, vi kramades och vi älskade, vi kom och vi gick. Känslor av kärlek och saknad av kärlek flödade. Det svämmade över, men nu var det så dags.
Vi bestämde att vår lilla dotter inte skulle behöva växa upp utan vuxenkärlek i vardagen - en kram, en puss eller ett kärleksfullt ord vid köksbordet. Många har varit i samma situation och bestämt att vara tillsammans så länge barnen bor hemma. Svekfullt tyckte vi, att inte visa sina barn vad kontakt och kärlek mellan människor är, men vilka var vi att döma. Vi flyttade isär och gjorde en familj till tre.
Hon blev min dotters mor. Hon är min dotters mor. Dottern och en väska åkte mellan mig och henne varje söndag under många år, packa ner och packa upp. Dotterns små vänner var avundsjuka, två rum och inga syskon. Vår dotter fick stora doser av kärlek från mig och från henne, längtande varannanveckasföräldrar som vi var. Hos henne kunde vår dotter dessutom få uppleva äkta kärlek mellan vuxna. Hon hade träffat en annan man som inte bara såg hur fantastisk hon var utan också sa det till henne.
Viss bitterhet har försökt slå rot i mig under åren, men jag har kämpat för att den inte ska fästa. Bitterhet är att inte ta ansvar. Jag vill ta ansvar och har försökt, men har inte alltid lyckats. Jag har inte varit förmögen att ta ansvar för att utveckla en relation med en kvinna. Jag har sökt bekräftelse, men har inte kunnat bekräfta. Jag har kanske sårat, men inte med flit. Jag har försökt vara ärlig, men har inte alltid vetat vad jag tyckt och känt.
Ett barn är till låns. Med mitt barn har jag vetat och mitt barn har jag inte sårat. Den kravlösa kärleken har jag kunnat hantera. Vi har vårdat och fostrat vår dotter, tillsammans och på varsitt håll. Nu har vi överlåtit dottern till sin egen vård och utveckling. När det var gjort var det en lättnad som kom in i mitt liv. När det var gjort var jag kvitt och hade med Riksbanks mått gett ränta tillbaks på mitt lån.
Några kärleksmums dock är jag skyldig.
Nu sitter jag här på ålderns höst och tänker tillbaks på mitt liv. Jag ler faktiskt en smula, inte ironiskt och inte med glädje, men ändå. Nu har hon blivit mormor och hon har blivit ännu vackrare och ännu klokare för varje dag sedan vi skildes åt. Hon älskade mig när jag var hennes man, men jag var inte där. Nu älskar hon sin man. Hon bekräftade mig då, men jag kunde inte ta. Nu har jag blivit morfar och det är smärtsamt att det tagit mig ett halvt liv i ensamhet för att förstå hur det kunde bli som det blev.
Jag är rädd för kärleksmums.