Nålar av duggregn
perforerar panoramafönstrets
glasruta med sina spetsiga
vassa uddar

Minnen från då tar form

En gång då himlen var så mörk
och blixtar rungade i och ur
varandra så snabbt
att inte ens en nanosekund
fick plats däremellan

Isolerade
under karossens
skalbaggehölje
i fuktig ånga

Väntande alltmedan en jätte
kastade vattenmassor ur en
enorm hink
rakt ner över oss gång på gång

Inlåsta
O-seende
I hopp om snar övergång till
det normala

Hur länge jordens undergång pågick
minns jag inte

Till sist andades livet åter
om än stötvis

Skakiga
Återvändande till det högsta berget
En plats man egentligen
inte vill bevista
då elektriciteten sprakar ovanifrån
och avgrundsröster bullrar och mullrar
underifrån