Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Flykten

Kanske kommer de snart.
Vi famlar efter lösningar.
Vi ratar de bästa.
Vi paralyserar varann.
De kommer snart.

Runt om i bostadsområdena började folk efterhand bete sig allt underligare. Situationen var ju ny för de flesta, så ingen var riktigt säker på vad som borde göras. Och ärligt talat så var nog ingen ens riktigt säker på vad det var för slags situation. Det gick rykten, förstås, ibland bekräftade av nyhetssändningarna, ibland dementerade eller ignorerade. Samtidigt var de flesta ganska ovilliga att låtsas om att något speciellt var på gång. En man som kom hem med två papperskassar fulla med tonfiskkonserver hävdade t.ex. lite generat inför sin granne att han och hans fru var storkonsumenter och hade tonfisk i nästan allt. Bland villaägare med stor tomt blev det populärt att bygga underjordiska matkällare eller vinkällare med extra förstärkta väggar, enligt uppgift för att kunna hålla en jämn temperatur. Antalet jaktvapen ökade markant i kvarteren, dock utan att särskilt många faktiskt ägnade sig åt jakt. En barnfamilj åkte plötsligt på en lång extrasemester med bilen nästan överdrivet fullastad. Deras grannar tittade länge efter dem och några föreslog sina familjer att följa deras exempel. Detta tycktes smitta, för plötsligt tog väldigt många överallt i staden en extra semesterperiod och till slut brydde sig ingen ens om att motivera det. Det blev viktigare att komma iväg så fort som möjligt än att upprätthålla något slags sken. Fler och fler följde strömmen, och så småningom hade staden praktiskt taget tömts. De få som stannade kvar var ännu efter ett par månader övertygade om att ordningen skulle återställas så snart alla hade återvänt.

Kanske luktar det gott.
Vi tror det inte,
men vi vill slippa krångla.
Lukten etsar vackra hål.
De är de farligaste.

Många av de övergivna villorna ändrade långsamt färg. Till och med  de fåtaliga hus som fortfarande var bebodda påverkades. Egentligen handlade det bara om mycket subtila förändringar av färgnyanser, men de blev tydliga när regndropparna fräste till på väggarna och lämnade ilskna märken efter sig. En av de få kvarvarande husägarna granskade mycket oroligt skador av en helt ny typ som hade uppstått på hans vägg efter det senaste regnvädret. Det var inte bara färgen som hade ändrats. Även materialets struktur hade påverkats och blivit smulig och porös. Dessutom hade gräset runt huset blivit skört, trots att det såg grönt och friskt ut. Men när han trampade på det, bröts strån och blad av och pulvriserades så det uppstod fotspår i gräsmattan. Han kunde inte diskutera detta med någon, för han var mycket enstörig och hade ingen kontakt med övriga invånare i staden. Detta verkade för övrigt gälla alla som bodde kvar. Ändå beslutade de sig oberoende av varandra för att överge staden. Detta skedde strax efter att de tidigare vackert röda tegelhusen hade skiftat färg till en gråaktigt blå nyans och regnet hade spolat bort det mesta av gräsmattorna. Den blottade jorden var blåaktigt grå och luktade svagt av mogen frukt, kanske mango. Eller möjligen ananas. 

Snön faller glödhet.
Förra årets skyfall
har ännu inte kommit.
Vimplarna över staden
blir allt längre och styvare.

Till slut kom vi inte längre. Vi hade nått en plats där mängder av människor, säkert tusentals, hade samlats med bilar, packning och allt. Några uniformerade personer som såg officiella ut med sina papper och vakna blickar tittade in i vår bil och upplyste oss om att det var omöjligt att komma längre, för det pågick en extremt våldsam och lynnig orkan längre fram, så man hade spärrat av vägen på ett avstånd som bedömdes som säkert. Hur omfattande ovädret var visste ingen. Orkanen tilltog och avtog hela tiden på ett oregelbundet sätt och ibland förde den med sig ohyggliga mängder piskande regn, ibland blästrande sand och till och med skurar av sönderbrutna klippor. Inget så mäktigt och vildsint oväder hade någonsin registrerats tidigare, men den här platsen verkade ligga i ett skyddat läge, åtminstone för tillfället. De uniformerade hänvisade oss till en yta där vi kunde ställa bilen och eventuellt slå upp ett tält om vi inte ville vända om och åka tillbaka, vilket de starkt avrådde från på grund av den hela tiden tilltagande trafiken. Vi gjorde som de föreslog. Sedan strosade vi runt i området och kunde konstatera att det var mycket större än vi hade trott. Det var för övrigt inte bara vägen fram som var avspärrad, utan hela området hade hägnats in med ett högt staket. Flera vakttorn med uniformerade, beväpnade vakter höll uppsikt både utåt och inåt. All uniformerad personal var för övrigt beväpnad. Vägen vi hade tagit för att komma hit var visserligen fortfarande öppen, men det fanns en stor grind som kunde stängas när som helst. Lägret fylldes på i en jämn ström och snart blev det nödvändigt att neka tillträde. Grinden stängdes. De som var kvar utanför vädjade förtvivlat men det hjälpte inte. Kön växte och växte så långt man kunde se, men inga fler släpptes in och det blev omöjligt att vända tillbaka, för vägarna var nu helt igenkorkade med stillastående trafik. Nu kom det dessutom rapporter om att orkanen höll på att omringa lägret, så de som satt fast i kön var i akut dödlig fara. Desperata personer övergav sina bilar och försökte ta sig in i lägret till fots, men stängslet stoppade även dem. Någon försökte klättra över stängslet, men sköts skoningslöst ner av vakterna. Det blev allt tydligare att lägret var på väg att bli orkanens öga. Frågan var bara när även detta skulle slutas. Vi såg redan nu hur de vädjande människorna närmast utanför lägret sveptes bort eller krossades.

Och så en dag, när du flyr
från vinande kulor, läckande behållare
och lågtryck som piskar dig blodig,
trasas alla vägar obevekligt sönder
och väderstrecken tar slut.




Övriga genrer av Mats Gyllin VIP
Läst 171 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2018-08-10 12:00



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mats Gyllin
Mats Gyllin VIP