Jag kramar avståndet och fastnar i en puckel

spikarna som är solens strålar.

Jag lägger sedan på en önskan och krossar mina långa fingrar

takrännorna låtsas som döda faller i virvelvinden till hälen.

de ser hösten med de kvarnkorn som finns kvar och orubbliga.

de ser frukten utan frukt,

bara äventyrets äpple sitter ner,

vid uppblåsta tider

  Jag ser träd med torkade grenar

med pinnar gjorda för dig,

  skrikande stort och hårt.

för några lyriska landmärken,

hon hade förfalskat katafalken

som aktiverar i flaggade ångor, i luften med lågan i nedgång.