Två gånger exploderade himlen i natt.
Första gången föll stjärnorna.
Andra gången föll hon. Man såg Vintergatan och Andromeda omfamna varandra ömt.

Som en fjäder landade hon i det våta gräset.
Jag gick ned och bar uppe henne
och lade henne på en filt.

Ansiktet lyste av solstjärnor
som trängde in genom gardintyget, de tindrade.


Hennes mun var formad
som en regnbåge.

Den skiftade i ett rosarött skimmer
och kändes mjuk när jag vidrörde orden den formade, jag lade dom i min hand och knöt den hårt och blundade. Hon log.

Hon smekte skärvan i det sköra glaset
mellan oss, där jag spillt ut min själ för henne.
Hon sade att luften känns varm nu.