Så stannade jag i förnekelse. Bättrade på sanningen. Förstärkte bilderna i motljus och stönade på rätt ställe.

Du smeker mitt hår. Lägger din sorg i mitt sköte. Famlar i vinden och står stadig i solen. Den röda jorden är mitt hem. Vårt hem. Och ändå tvivlar jag.

Så somnade jag i berusningen. La framtiden i en linda av plast. Vattnade grödorna och såg ogräset växa sig starkare. Visst fanns det frodiga tomater och en och annan squash. De gula blommorna och lupinerna tog över. (jag har alltid älskat lupiner trots att det anses som ett ogräs).

Du håller din hand om min hals när vi älskar. Jag litar till dig som jag aldrig gjort. Allt kan jag vara för dig.

Så fastnade jag i förnekelsen. Vände blad på blad och lät livet gå. Den som inte vill vara nära kan man aldrig tvinga. Jag är ingen krävande.

Du omfamnar min stolthet. Söker svar där inga finns. Stumnar när jag kräver svar. Förlorar mig i tystnaden.

Så lägger jag ansvaret där det hör hemma. Hos mig. Hos mig.