I bortomvindens hårda skugga
Ruvar den som alltjämt ser
Vad som utan fjädrar ruggar,
Den som inuti är fel

Men bortanför det mjuka glaset
Vandrar rov från bergarum
För att samlas vid kalaset,
För att göra modig stum

De sliter, klöser, slår och ler
Utan att det upplevs så
Ty de tystar den som ser
Och är för alltid fler än få

I hitomvindens bleka dimma
Kanske någon annan vet
Vem som borde börja simma
Om rovet tar sig ner