Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
De råkar ut för olyckor och väntade händelse vid blåsiga vägen


Från en värld till en annan - kapitel 10

Tionde kapitlet

För andra gången är vi nu på väg mot blåsiga vägen i hopp om att komma vidare till nästa element. Jag förstår inte vad vi gjorde fel, och ifall jag faktiskt förstod vad som blev fel, hur skulle jag veta vad vi skulle göra nu för att göra rätt?
Jag kan fortfarande inte fatta vad som hände på Tibors begravning igår. Vissa grät, vissa pratade och tillslut hör man Jolies och Antonios onda planer. Men vad som hände igår ändrade rätt mycket. Jolie och Antonio fick inte följa med och de blev till och med bannlysta från slottet, deras eget hem och dömda till mord. Men vi gick innan jag hann få reda på något mer.
Nu är vi framme vid samma skylt som vi såg för två dagar sedan. Och nu finns stigen här igen. Allt verkar vara som vanligt.
Jag försöker komma ihåg om Jolie sagt hur lång blåsiga vägen är. Vid vinden ska ni ta er förbi blåsiga vägen, där vinden blåser så starkt att ni kommer blåsa bort till vår stad igen. Nej. Hon nämnde inte hur lång den var, och även om hon hade gjort det, skulle jag inte trott henne. Vem vet vem hon egentligen är och vad mer hon ljugit om? Jag tvivlar på att någon kommer att lita på henne igen.
-Jag antar att vi bara får gå. Det är enda sättet verkar det som. Om… ingen annan ser något som jag inte ser? Frågar Elijah.
Alla skakar på sina huvuden, inklusive jag och Noah som jag håller i min famn, hårt. Han får inte blåsa iväg.
-Okej… då går vi då.
Elijah gör en gest med sin vänstra hand som visar vilket håll vi ska gå åt, även om det var tydligt åt vilket håll vi skulle gå, eftersom att skylten, som det står blåsiga vägen på, pekar på att vi ska gå rakt fram.
Längs den smala stigen ser man hundratals träd och buskar och lite längre fram tror jag att jag kan se en flodfåra.
Vi har nu gått i flera timmar och det har redan börjat skymma. Och om man tittar uppåt himlen kan man se en mörk, stjärnströdd himmel. Det är så vackert. Stjärnorna liksom gnistrar. -Jag tror att vi stannar här över natten, ger Elijah som exempel.
-Det blir bra tror jag, börjar jag. Noah kommer att somna när som helst nu.
Han nickar.
-Då så. Packa upp det ni behöver för natten.
Han tittar på den plana marken och upp på Gilbert, den andra vakten.
-Vi ger oss av i gryningen.
Alla plockar upp sina saker; tält, ficklampor och kläder som vi kan sova i, som vi fick av Theodore.
Jag kryper in i tältet med Noah i min famn. Jag släpper ner honom på tältets golv och börjar klä av hans kläder och sätta på de nya kläderna som han fick av Theodore.
Jag har ingen aning om vad klockan är eftersom att jag tog av mig den av någon anledning på slottet. Jag hade gjort nästan vad som helst för att veta vad klockan är. Men det är mörkt och kallt ute, vilket betyder att klockan är mycket.
Elijah har sagt att vi ska lägga oss ner för att sova så att vi orkar gå upp så tidigt som i gryningen, men jag har en känsla av att jag inte kommer att kunna sova. Jag har alltför mycket oroligheter i min hjärna för att kunna slappna av ordentligt.

Det är gryning. Jag är glad att jag kunde gå upp direkt när det var dags trots det att jag inte fick någon sömn överhuvudtaget. Vid den här tiden kan jag se hur solen håller på att stiga uppåt. Det är så vackert. Jag har aldrig sett en soluppgång på riktigt förut. Nu har jag det.
Vi fortsätter att gå längs den smala stigen. Vi är inne i en skog där stigen är så smal att vi måste gå som i ett led efter varandra för att alla ska få plats.
Längst fram står Gilbert, en av vakterna. Sedan kommer Elijah, jag, hållandes i Noah som skriker varje gång jag tänker att han kan gå bredvid mig, hållandes i min han, efter oss står Juno, Johanna, Theodore och sedan är det Sebastian, en annan vakt som står längst bak i vårt ”led”.
Jag tänker på hur många fler vi skulle vara ifall Jolie och Antonio inte skulle ha jobbat ihop, för då hade inte Tibor dött.
Theodore bestämde sig för att följa med oss efter lite övertalning. Anledningen för att han inte följde med oss från första början var ju för att se till att Tibor fick en bra och ordentlig begravning som han var värd. Men istället slutade begravningen med ett tjafs mellan Jolie och Elijah som spårade ur. Jag hade ingen aning om att Tibor och Elijah stod varandra så nära. Jag tror att de kanske blev så där nära efter att Elijahs mamma dog. Jag undrar hur hon dog?
Jag hajar till. Jag tror att jag kände en… Ja det måste jag ha gjort. Vad kan det vara förutom en… Jag sväljer… en vindpust.
Vinden låter häftigt och framför oss faller det ner träd från ingenstans. Träden vajar fram och tillbaka medan jag kan se att löv faller ner från träden som jag vet inte vad.
Alla stannar upp och står helt stilla. Jag minns något. Om vinden blåser så starkt kan personer blåsa iväg om man inte har tur och lyckas hålla sig fast vid något som håller för vinden tills den är över.
-Vi måste ta skydd! Beordrar Elijah.
Jag nickar samtidigt som jag tittar på Elijah med skräck och rädsla i blicken.
Vi alla går till olika ställen och letar med blicken efter ett bättre ställe än bakom träden som vi kramar hårt. Vi vet hur dåligt det är att hålla om träden eftersom att om trädet, som till exempel jag håller i, skulle följa med vinden, följer jag med.
Jag hör träd lossna och i samma sekund hör jag hur en av vakterna skriker.
Sebastian.
Trädet som han höll om har lossnat och blåste iväg tillsammans med Sebastian själv. Nu är vi en vakt mindre.
-Vi måste här ifrån. Nu! Nästan skriker jag. Lämna era träd. Det är mycket farligare att hålla om dem än vad det är att gå!
Alla har lyssnat på mig och tagit in mina ord på allra största allvar. De nickar.
När vi försöker gå bort mot ett skjul som befinner sig på andra sidan stigen hör jag ett nytt skrik.
Juno.
Vinden tog henne och om hon inte slår i sig väldigt ordentligt borde hon komma hem i bra skick.
Jag tar på mig skulden för vad som just hände. Det var trots allt mitt fel att vi gick bort från träden i första hand. Men å andra sidan får jag inte vara för hård mot mig själv. Det är trots allt farligare vid träden. För varje sekund som går lossnar ett nytt träd från marken och vi får nästan hela tiden ducka för att inte se till att bli träffade av varken träden eller dess grenar. Det kommer ett träd farande åt mitt håll, men den här gången hinner jag inte ducka. Med mina händer i luften, skär en trädgren ett streck på min vänsterarm så att det börjar blöda. Jag river av en bit från tröjan som jag har över linnet och virar det runt min vänstra arm som ett bandage. Det känns konstigt när jag tänker på det. Saker som jag aldrig trodde skulle hända, har nu hänt. Jag har aldrig ens haft tanken på att jag kan dö på grund av några träd som jag måste undvika för min egen säkerhets skull.
När vi gått in i skjulet pustar vi alla ut av lättnad. Vi har faktiskt klarat oss. Än så länge.
-Nora… Du blöder, nästan skriker Elijah.
-ja, jag vet… Jag vill skrika. Det gör så ont. Jag försöker hålla ut.
-Vi måste fortsätta gå nu, fortsatte jag.
-Vi måste inte gå någonstans.
Han vänder sig mot de andra.
-Vi stannar här över natten.
Han tar tag om min högra hand, eftersom att den armen inte är skadad, och tar med mig in till ett rum. Han tar fram en bit papper som han doppat i vatten. Han drar fram en stol som han sätter sig ner på och tar tag om min skadade arm och drar den närmare intill sig. Han tar pappret med vatten på mot mitt sår. ”Aj” mumlar jag och lägger min hand på hans för att ha något att hålla mig i.
Han tittar upp mot mig.
-Förlåt, säger jag.
Han tittar ner på mitt sår igen.
När han har lindat in min arm med något som liknar ett riktigt bandage, tittar han upp på mig igen.
-Nora… Var lite försiktig nästa gång.
Jag nickar.
-Visst.
Det tar emot att tänka på ifall något skulle hända mig. Eller Noah. Ifall något händer oss, kommer vi aldrig hem. Inte mamma heller.

När vinden verkar lagt sig öppnar jag försiktigt dörren som leder ut ur skjulet, till den smala stigen igen.
Utanför skjulet ser jag något som jag inte kunde se förut. En skylt som lyder: ”vattenberget, 2 mil”. Snart ska vi gå förbi vattenberget där vad som helst kan hända. Jag antar att vi bara får vänta och se. Men nu finns det bara en sak som vi kan göra: Börja gå.
Jag tänker tillbaka på vad som hänt under blåsiga vägen. Allt som vi har utsatts för. Och det påminner mig. En sak hade Jolie i alla fall rätt i: detta är ett farligt uppdrag. Och nu kom jag på vad det värsta är: Det här är bara början.














Fri vers av feliciadanielssons
Läst 83 gånger
Publicerad 2018-08-13 00:02



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

feliciadanielssons