Hon vet inte hur fri hon är. Där hon står och drömmer. Ögonlocken är stängda. hon andas lugnt. Vinden är ljum och gatan nästan öde. Hon börjar gå och jag följer henne på avstånd. Snart kommer hon till en park. Hon går in, sätter sig på en bänk och jag betraktar henne. Hon blickar upp mot citrusträden, där mellan grenarna skymtar fåglar. De flyger ner hos henne och står vid hennes fötter. Jag hör sorlet från bilarna från gatan som pulserar. Jag vänder mig runt och känner hur allt snurrar. Springande barn med ballonger. par hand i hand med glass mot mun. Blommor i massor i all sin blomsterprakt. Jag vänder mig mot bänken och hon är borta. jag börjar se mig omkring men ser henne inte. Ingenstans. Endast ett myller av människor. Jag hör trafiken på håll och känner den bekanta hettan från tåg. Dom har byggt en vacker kupol över hela stan. Den viker sig likt en ängel över oss. Sanningen är den att den är en sköld mot yttre hot. Den försöker tala om hur goda vi är här. Och jag hör människor tillsammans.runtom mig, människor på väg, människor på bänkar med fåglar runtom sina fötter, men inte hon, ingenstans.Jag börjar gå tillbaka dit vi kom ifrån, småspringer nerför gatorna, de smala branta med caféer med tända ljus på borden, de flämtande lågorna mellan tindrande ögon. Jag går tillbaka hem. Jag bor längst ner i ett av månskenshusen. De förfallna resterna av den stad som ej finns mer.Jag tar hissen upp i det mörka trapphuset, hör skratt inifrån fastigheterna. Jag sätter nyckeln i dörrlåset och öppnar. Jag går in, ställer mig vid sovrumsfönstret där det börjat bli kväll. Vattnet nere vid sjön är klart. Båtar viskar till varandra när de sveper med sig brisen ut. Natten drömde jag om parken hon satt med fåglarna runtom sig. känner mig trygg över skölden som skyddar mig mot allt ont. hör någon andas djupt ovanför mig. Andas med tunga andetag.