och sätter dig ner på en gisten träbänk.

Vandringen genom skogen till den trägrå stugan var inget du anade.

Det är här bilden på det förfallna huset i Sydgeorgien kommer tillbaka. Jag införskaffade boken för tre- fyra veckor sedan på inrådan. Det är inte det förfallna huset i sig eller platsen som fångar mitt intresse utan det påminner mig om en, flera drömmar jag haft. Just den där vind- och väderpinade grå tränyansen. Upprepade drömmar, ett tecken att en tanke en händelse bearbetas. Den måste vändas på i alla vinklar för att få rätt belysning. Grått trä.

Vad har jag sett det förut?

Jag letade extensivt i en gammal stad. Stenhusen är grå, färgglada, renoverade om vartannat. Gamla handelsplatser är avspärrade för rasriskens skull. Jag gick förbi författarens hus där han hade sin tidiga praktik, det också renoverat som hela gatan som stiger upp mot den blå Andreevskijkyrkan. Letade i fel stad men gick vidare.

En bit från Arsenalsplatsen fann jag på vitkalkade väggar en dialog, som blev till i mitt huvud. Vinkelräta bilder och ett skruvat och förvrängt tal till näst intill sönderhackade bilder.

Vändas på i alla vinklar.

En vägg från tre år sedan kom upp. I Siemiradzkirummet en mastodontmålning. Målaren lär ha varit inspirerade av ett poem, Anhelli. Om Juliusz Slowacki skriver Milosz att sceneriet för detta långa prosapoesistycket är sibiriska ödemarker och skogar, dit många hade deporteras av tsarens repressiva myndigheter. I tanken förfallna grå trähus. Bortsett från symboliken i det romantiska stycket, en bädd i ett ödehus där på tavlan. En grå nyans.

Satte mig i en plats på väg tillbaka.

Du stänger av, ljuden för tröttheten och ditt eget försvars skull. Tyngden i de där orden och handlingen du var blind för, uppvaknandet tog månader för att vändas på i alla vinklar.