Han visar inte att han vill hålla igång en konversation med mig. Längre. Han försvinner från chatten innan vi pratat klart. Nuförtiden. Så jag borde förstås dra mig tillbaka. Inte höra av mig. Det är respektlöst beteende av honom. Man ska inte behöva fightas för en plats i någon annans liv. Man har alltid tid för det man prioriterar. Och jag vill prioriteras! Men hur kan jag inte låta honom veta att svenska nyheter skriver om situationen i hans land när den från olika håll beskrivs med ord som korruption, diktatur och krig? När polisen använder tårgas, pepparspray, vattenkanoner och batonger mot protesterande medborgare. När över 450 personer skadas under en kväll. Hur kan jag inte låta honom veta att jag hoppas att situationen i landet blir bättre så småningom? Inte lätt, inte snabbt. Men någon gång. Och hur kan jag låta bli att undra hur det går med rehabiliteringen av ryggen? (Det kan jag inte!) Hur hårt tar det på en ung fd idrottsman med vinnarskalle att inte kunna använda kroppen som den är tänkt att användas? Och när är man redo att ge sig in i något nytt när man blivit bedragen av sitt, nu, ex under tiden man bodde och jobbade i nya landet? (Fast ja... Han vill ju inte ha något förhållande på distans ändå. Och han vet inte än när han kommer tillbaka hit.) Och hur mycket eller lite betyder den korta tiden vi fick tillsammans? Det sista han gjorde innan vi skiljdes åt den sista morgonen, efter en nästan sömnlös natt, var att försäkra sig om att vi skulle höras av senare på dagen. För att ses förstod jag det som. Det gjorde vi också. Men beskedet var att han skulle åka hem. Samma kväll. Läkarbesöket under dagen visade att han behövde längre tids rehabilitering. Och det ville han göra i ett land där han förstod språket.

Jag vill vara omtänksam och visa att jag bryr mig om honom och hans liv. Men jag vill inte vara en dörrmatta! Men jag undrar vad jag egentligen visar när jag inte säger ifrån när han bara försvinner mitt i samtalen. Hur mycket lurar jag mig själv? Och när ska jag sluta med det?