därför att det är inte bara en neurologisk process
utan också en psykologisk retardation i åldrarna,
en sk regression till barndomen
där de barnsliga känslomässiga behoven
av omhändertagande
den gången kom till korta
och nu söker tillfredsställelse
hos närmsta anhörig
som ofta, så småningom,
mycket riktigt kommer att kallas
mamma och pappa
och få ta emot de bannor
och naturligt "slarv"
barnet aldrig kunde uttrycka
i barndom och tonår


så länge den sk "vetenskapen"
inte vill veta det
står vi där som fån
och bara skriker efter mer "forskning"
på hjärnan
som vi fått problemet på


ingen vågar se psykologin
i att en människa som tidigare
betett sig exemplariskt,
dvs aldrig fått vara barn,
nu glömmer, tjatar, blir vred och gråter
om vartannat


förlorad barndom kallar jag det