Som ett bloss i ensamhet, jag känner mig så

Dold och gömd bakom strå

Ingen känner mig längst inuti

Jag har nedslagna ögon i mitt eget skrå

Tvinnade händer och förlåt på tungan

Hjärtat under en ridå

Om jag någonsin vågade vara mig själv

Skulle då någon förstå.

Hur ett barns stämma kan brytas ner

Hur en vilja kan gömmas av skam

Varför någon alltid väljs till den sista i ledet

Att ett hjärta aldrig vågar gå fram.

Böjd är en rygg tillsynes rak

Sorg är gömt bakom leende mun

Ty gömd och förtvinad blir den själ som

Aldrig någonsin får rum.

Ett ord, en gest, en varsam berörelse

Kan göra den största skillnaden av allt,

Ge mod, ge rymd och värme hos den

Som hos sig har det svidande kallt.