Härom kvällen, blev jag varse en ovanlig rörelse på asfalten. Strax utanför porten. En liten rörelse i mörkret. Någonting hoppande.
Med framåtböjd kropp, nedböjt huvud och kisande ögon kunde jag urskilja det; en liten groda.
Hundens intresse väcktes då jag tilltalade grodan, men verkade inte inse att jag kunde tilltala en annan levande varelse med den ömma rösten. Hans ena tass placerades farligt nära grodan.
I ett huj återfick min kropp barndomens säkra rörelser;  grodan räddades upp på säkrare höjd, bars till skogskanten och lämnades av i gräset. 

Senare under promenaden kom jag på att jag kunnat tagit tillfället i akt och kysst fram en drömprins. Fnittret lekte strax innanför bröstbenet ...
Fast föga hade det lönat sig. Min drömprins hade ju redan uppenbarat sig (Och det helt utan grodkysseri!) en kväll på 1970-talet, mitt ute i fjällnaturen, vid en lägereld dit jag lyckats förirra mig efter att ha hamnat vilse.
Han var lång och mörk, han var vacker, han var klok, han var genomtrevlig.
Vi hade ett långt och högst givande samtal, under vilket hans kusin antog ett alltmer buttert betänksamt utseende, och jag blev just så störtförälskad som man kan bli. 

Tillbaka i lägret (underligt nog hittade jag tillbaka) berättade jag för Alma, min tältkamrat, om mitt spännande och romantiska äventyr. Hon  uppvisade en viss skepsis över min uppfattning om ett romanstiskt möte och en ilska över min lättsinnighet. 
Gå ensam i storskogen! Och slå sig i slang med främmande män? De kunde varit mördare och våldtäktsmän! 
Ack, så hon överdrev ensamströvandet faror, ansåg jag, och somnade förnöjt ifrån alla förmaningar. 

Någon dag senare, då jag intagit sovsäcken redan under eftermiddagen på grund av feber - lång paddeltur i gassande sol utan tillräckligt dryck -  blev jag bryskt väckt av Alma. "De är här", viskade hon, "i lägret och han har frågat efter dig!"
Att jag inte orkade uppvisa så speciellt många livstecken irriterade henne. Hon skakade mig. "Upp med dig! Han har frågat efter dig!", nästan skrek hon. Men så måste hon insett att jag inte var i form för romantiska förvecklingar. Hon försvann ut genom tältöppningen. (För att avnjuta bekantskapen med min drömprins och hans kusin, fick jag höra senare, och hon fann faktiskt drömprinsen just så fantastisk som mina målande beskrivningar försökt återge!)
Jag minns inte mer av det dygnet, bara hur huvudet värkte och hur utmattad jag var.

Jag återsåg aldrig drömprinsen. Och det är kanske sådan kärlek på äldre dagar ofta är; bestående av minnen.

Om jag verkligen var så vettlös i min ungdom att jag begav mig ut på strövtåg helt ensam i fjällvärlden?
Nej, faktiskt hade jag en (lös) labrador i sällskap när jag lämnade lägret. Han var dock av den mera hjärtlösa sorten som helt sonika lämnar en vid en kritisk tidpunkt.