I halvmånen jag vilar för att finna inre ro. Havsblå ögon mig ej längre beskyddar. Att färdas längs regnbågen. Du långsamt vittrar sönder min själ av ametist. Men nu endast din likgiltighet tär som om du endast vore en dröm för mig. Vilsen. Nej inte längre. Månens trygga famn och kärleken bär jag med mig. Du i glömskan jag bryr mig om. Osynliga sekunder, evighetslånga. Låt oss sakna varandra. Vi blundar. De diamantkristaller av tårar som var vi samlar jag i en kudde jag kan luta mig emot. Äntligen kan jag somna till tonerna av månens nynnande. Sjöhästarnas dröm som går i uppfyllelse i önskebrunn. Där vilar även lyckans prisma och fattig jag ej längre är.