I soluppgången
viskar sången
om män som går så tyst,
utan knyst,
och bär
på sina armar
den som inte längre larmar,
och skogens skuggor svär
att vi alla ska bäras
av en arm så stark
genom vildaste mark
och att det levande säras
från dem som måste lova
att tungt och drömlöst sova,
och allt vi vet
är att längtan till vår sömn är het


*
Dikten uppläst



Att beröra

LÄS -Poesi är tät-