Poesin börjar i fönstret om kvällen. Jag minns en gång då jag stod och tittade ut. Då jag såg träden nere i dungen. Hur de vajade så stilla där i skymningen. De liknade oss på håll. Lika fasta i formen med rötter fast förankrade i jorden stod de där tätt ihop som om även dom väntar på tåget hem. Men att de stod där för evigt. Det kändes ensamt, även om de stod där tillsammans med snöflingor på sina grenar. Jag minns att jag ville skriva om dom, så jag tittade länge på dom och skrev. Och det kändes som att dom tittade på mig, vinkade med sina grenar när dom vajade i vinden, och pekade bort mot en stig som dom ville att jag skulle gå in i, vara hos dom. Jag skrev klart och mörkret lade sig över husen. Jag hörde någon jämra nedanför mig, en kort stund, sedan blev det tyst, då en kapsel plötsligt lyfte utanför mitt fönster, lyfte och försvann, lämnade mig helt ensam kvar i huset. Träden stod kvar med sina vinkande grenar. Täckta med snö men frös ej. Vajade bara tyst. Och jag stirrade ut genom fönstret. och läste tyst.