I flykten ser jag horisonten. Kalla mig naiv, jag ser det som en kärleksförklaring. Den vandring jag gjorde i det varmaste var en ögonöppnare. Inget är vad det borde vara. Allt är som det ska, fast inte det jag trodde. Och när du gråter vid min dödsbädd vet jag att du är sann. Du stannar och vet vad som har varit och vad som skall komma. Inget kan jag gömma.

I sanningen gjorde jag mig fri. En sanning. Den andra väntar.

I varandet blir jag varse. Om mig. Mina tillkortakommanden. Mina förtjänster. Och aldrig var jag mer. Eller mindre. Än. Då.

Jag tänker vanliga tankar, som att klippa gräsmattan, laga halaslaktad ko, skura kaklet i duschrummet, binda min älskare vid köksstolen, regna över turkiets gräns mot syrien, fotografera mina älskare i Londons skumma kvarter, steka blodpudding och väga mina ord på silvervåg.

I natten står allt klart. Alla svar är funna. Nedtecknade och arkiverade. Jag vet nu vad som är sant och vad som är sant.