Det är som gravitation. Obönhörligt. Vi fick ögonkontakt någon gång i början. Minns att du var söt. Blå ögon. Du log, tror jag, innan resten av festen kom mellan oss.

Det är som gravitation. Värdparet ropar ut att det är dags för mat. Du hamnade bakom mig, med dina blå ögon. Jag sa något roligt och du skrattade. Dina ögon var, så väldigt blå.

Det blev som damm och ingenting. Vi satt sen, en soffa i ett hörn av en fest, dina blå ögon slutna och dina kyssar som bara ville mer och mer och mer. Som damm och ingenting, för några minuter, timmar, veckor eller år senare så var det slut och någon av oss var nöjd, ville ingenting till. Som gravitation drogs vi iväg, från varandra. Minns att vi försöke hålla kontakt. Minns att dina ögon sökte min blick någon gång på stan sen, men jag orkade inte. De var så blå, dina ögon, de var så väldigt blå men nu fick de bara studsa mot mig, som om jag var damm, som om jag var ingenting. Du är fortfarande väldigt söt, jag såg det i perferin, men jag är inte längre här, jag är inte längre här för dig.