Ensam i sin mjukgula längtan

på kärlekens blåhårda klippor

likt en överbliven solstråle

med famnen full av välformade fiskar,

sitter uppenbart ingen annan

här där alla ansikten säger sig

hålla hus;

har hon blott skuggor till sällskap

som långsamt knaprar på hennes hår

och virar in den sista gnistan

i gamla drömmar om levande dörrar

eller båtar bortanför månen

på väg hem igen, på glänt

mot butikskorridorerna där alla går

och väntar på bussar från bråkiga skolgårdar

ända tills sjukhuset ringer på riktigt

som ville man beställa en gyllenbrun himmel

men då har hon bara grå sand kvar.