rinner över din hud mil efter mil
och ser landskapets nymornade ansikte
det gula gräset har fått iverns gröna nyans
vars längd återstår före det viskar vindens
gulmålade streck
vinglar nära katastrofens rymd
men nu vaknar åter livet av regnet
luften är inte längre så tung
hela naturen andas
allt andas i det fuktiga
även vi då livet nalkas

i julihettan grenslade svettiga turister sina bikes
lastade med tält och packning
svartbrända över rygg huvud och hals

då såg jag en korridor vars bländande ljus
kläddes av sterila vita rockar


som jag längtade då efter höstsvalkan
när jag såg havet vars fradgade skum
kransade hjässan
och de svartklädda getterna
som stod med sina krumma horn i bön

riktade mot solen