Underbara,
rara,
sa jag
lytt och svag
och klen.
Skakar mina ben?
Ville du le
och ge
mig din hand
och knyta ett band
oss emellan,
bli själva källan
till glädje och hopp
i solsken och glopp?
Du svarar
ditt ja,
allt jag vill ha,
det som varar.
Och ännu går vi som sagt
i samma takt.
Försöker vindarna vända
och det blåser alltför illa
så kunde det hända
vi sätter oss stilla.
Då bleks varje fara,
du rara,
du underbara.


*
Dikten uppläst



Att beröra

LÄS -Poesi är tät-