En fager mö
sitter vid en sjö
Naken på en sten
själen verkar ren

Hon leker i vattnet med tårna
kylan ilar upp till knäskålarna
Men hon ler ändå gott
omedveten om kylan i stort

Bakom henne syns skymningen
anlända till skogsmynningen
Skogen blir snabbt mörkare
ändå ler hon utan att bli tröttare

Plötsligt reser hon sig upp
ögon blixtrar som om hon vore ledare för en statskupp
I nattens mörker framträder hennes sanna face
önskan om att döda ljuset i ett mördande race