Efter alla dessa timmar som strömmat igenom hans kropp som en svart och svällande flod medan hans tomma ögon stirrat ut i regnet, så har han bestämt sig.
Plötsligt. Och en euforisk iver som får honom att skratta högt bryter fram i hans blod. Och skrattet slingrar sig gäckande runt väggarna, når tillbaka med ökad styrka, så att han måste hålla för öronen för att stänga det ute.
Repet känns tjockt och strävt i hans händer och han drar provande i det medan han går mot skogen. Det duggar bara nu och de täta molnslöjorna börjar rivas upp i väster, så att ljus sipprar fram. Marken är fuktig och granbarren och gräset klibbar fast vid hans nakna fötter. Men han njuter av att känna Liv vidröra hans hud medan han söker det rätta trädet för sin snara. En stolt, lite knotig fura ska det vara. Han vet exakt hur den ser ut, exakt vilken gren, exakt.....
Häftigt andas han in den blöta doften av jord. Häftigt, så att det skär i lungväggarna. Han vill njuta. Så plötsligt, där står hon - lite för sig själv i en glänta och han vet genast att det är rätt träd. Knotig, men stolt med grenar som tycks omfamna himlen ovanför dem.
Med snaran om halsen gör han sig beredd att klättra upp för att fästa repet. Så blir han stående. Som en vilsen teaterfigur. Barfota. I slitna kläder. Insjunkna kinder. Sorgsen. Och plötsligt slår han armarna om stammen, känner den grova barken som vildvuxen skäggstubb mot kinden. Hans magra kropp skälver våldsamt av gråt, så att trädet rister ända ut i rötterna. Hela sin sorg skriker han ut medan molnen spricker upp alltmer och solen flämtar till ibland genom trädkronorna. Han står kvar. Med snaran runt halsen och armarna om tallen medan tårarna rinner sakta. Tyst. Förvirrad känner han hur en känsla av frid, en stark kärlek strömmar från barken, genom hans fingrar och till hela hans kropp.
Och han förstår med ens att han älskar livet. Han vill leva!