Främling, jag tror jag känner dig.

För inte så länge sen sprang vi lyckliga och bekymmerslösa på lekgården tillsammans.

Kommer du ihåg?

Kvällar spenderade med varandra, viskande hemlisar under täcket.

Nu möts vi åter igen från barndom till ungdom, ute en vacker sommarkväll med fullmåne, meter mellan varandra.

Kvällen är ljummen, kylan vi känner är av något annat. Stjärnhimmeln är klar men visst kan vi låtsats att nattens siluett döljer oss från varandra.

Som barn igen, beger vi oss in i en lek, våra blickar får inte mötas. För då faller allt samman, denna illusion vi båda har byggt upp.

Varken någon av oss spelar för att förlora.

Men främling säg mig, vad fanns det att förlora och vad var det vi vann?