Genom sensommarsvala gardiner smyger en vindpust.
Nånstans inifrån hastar en påkallan. Kvinnan i
sommarhuset vill göra mannen uppmärksam på att
vittja mjärden och göra mer ved till saunan.

- Yes, har vittjat. Bara nåra tusenbröder. Å veden är
på ingående. Synd bara att vi inte fick till att röka.

Efter att saunaveden fyllts på och småfirrarna rensats,
saltats och förberetts för halstring glider Ulla ner i sin
favoritfåtölj medan Bernhard skissar på en trappstol.

- Du nämnde en gång nåt om att Herman Kahl
flydde ett tänkt giftemål för att han inte behärskade det
sociala spelet. Men jag förstod aldrig innebörden.
- Men du Ulla, det var ju så längesen, tyckte Bernhard.
- Inte desto mindre sant. Fortsätt spinn på den trån
får jag höra, insisterade hon.

- Okej då. Jo Herman tyckte mycket om Louise, men
kunde inte med lirkandet, inställandet och alla möten
som skulle avhandlas. Detta är för många ett lustfyllt
och äventyrligt inslag men för honom var det enbart
en långdragen och seg process.
- Men hur vet du allt detta? klurade Ulla.
- Hans egna ord. Sa det i förtroende. Men nu lär han
väl inte ta illa upp när inte längre minnet står honom bi.
- Nämnde han aldrig det för Louise.
- Nä, inte ville han tynga henne med sånt som ansågs
självklart att bemästra. Förväntningar, egna och andras,
och hela färgspektrat med känslor å sociala umbäranden
blev för tröttande. Så han flydde fältet.
- Men hur tog Louise det?
- Herman gjorde en tafflig sorti, blev hennes kommentar.