En Alltför Högljudd Ensamhet av författaren Bohumil Hrabal, skall jag icke orda så himla mycket om, bara plocka fram såhär på tredje dagen bland böcker som betytt mest i mitt liv, och kort konstatera hur huvudpersonen arbetar med att pressa returpapper, inte minst böcker, som han skapar nya formationer av, i takt med att hans filosofiska bildning hinner växa, vilket räcker gott och väl till hundra sidor berörande litteratur, tillkommen 1980 i Tjeckoslovakien men ej utgiven omedelbart, på svenska dröjde det tills 2006, ett bra tag efter jag upptäckt Kafka vars absurda vardagsporträtt förstås klingar både högre och djupare, fast känner mig kanske mycket mer närvarande bland Bohumils konkreta tankar och tillbakablickar (rentav såpass hemma så jag gärna kunde stanna upp flera månader och smälta materialet innan läsningen löpte vidare, ja, i och för sig inget unikt alls i min värld, men höll i detta fall på att medföra att jag måtte ha ansett mig färdig på sidan 77 istället för 106, vilket ett bokmärke i form av visitkort från något tjeckiskt hotell fortfarande skvallrar om, om det aldrig varit så att min hederskänsla gjort sig alltför påminnande till sist och hjälpte mig släppa loss den avgörande mekanismen av obändig nyfikenhet, som min redan hemskt nöjda skuggsida lagt rabarber på).